Recension: ”Dying Light: The Beast” tar dig närmre zombieapokalypsen än någonsin förr

Det tredje spelet i Techlands zombieserie lyckas med att skapa inlevelse, även om handlingen lämnar en del att önska.

Jonathan Enochsson

Publicerad: 26.9.2025 15:00

Natten har aldrig varit farligare än i "Dying Light: The Beast"

Mest läst nu

”Dying Light” var en stor succé och ses idag som en kultklassiker. Spelet skapade en intressant zombiefylld värld, där dag och nattcykeln var livsviktig för spelaren. På dagen kunde spelaren fritt springa över takåsarna och blicka ut över zombiehorden, men på natten kom de riktigt otäcka monstren fram, sikten var dålig och skräckkänslan stark. När det andra spelet i serien kom ut, växte världen till en fullskalig öppen värld, med flera milis-grupperingar att jobba för och oändligt med sidouppdrag.

När Techland nu släpper sitt tredje zombiespel, är det tydligt att man velat gå tillbaka till rötterna. Världskartan är betydligt mindre än i ”Dying Light 2” och berättelsen är mer linjär. Det skapar ett äventyr som känns mer välbyggt och skapar stor inlevelse, men samtidigt blir det mer beroende av handlingen.

Berättelsen om Kyle Crane är banal, men tillräckligt engagerande

När ”Dying Light: The Beast” för vidare spelens berättelse, får vi åter igen spela som Kyle Crane, protagonisten från det första spelet. Kyles frånvaro från ”Dying Light 2” förklaras med att han hållits fången av spelets huvudsakliga skurk, Baronen. Baronen har experimenterat på Kyle, för att ta fram en supersoldat och resultatet blir att Kyle fått superkrafter. Han är nu till hälften människa, till hälften monster.

Berättelsen som följer är en klassisk hämndsaga. Kyle vill slå tillbaka mot Baronen som hållit honom fången i flera år, och han måste samla stöd från andra överlevare i den lilla alpbyn Castor Woods. Handlingen tillför tillräckligt med motivation för att ”Dying Light: The Beast” ska engagera spelaren, men med ett större fokus på ett linjärt berättande, sticker den banala berättelsen lite i ögonen.

Det saknas framför allt intressanta karaktärer. Kyle Crane är en hård och klassisk actionhjälte, vars frekventa svärande och många one-liners påminner om 80-talets många muskelknuttar till hjältar. Birollerna saknar starka motiv och det finns inga spännande gråzoner eller moraliska dilemman, vilket ofta gör de bästa zombie-verken till fullträffar.

Castor Woods är litet, men intimt

“Dying Light: The Beast” utspelar sig i den lilla alpbyn Castor Woods, en skådeplats som är långt ifrån den stora staden i spelseriens andra upplaga. Det saknas höghus och storslagna monument. I stället ser vi små, äldre hus, fulla av personlighet och flera intressanta landmärken att utforska.

Det är just Castor Woods som skapar spelets mest intressanta karaktär. Att strategiskt utforska staden och rensa gamla byggnader på zombies, utgör de mest underhållande stunderna i spelet. Varje gammal elektronikbutik, elstation och sekelskifteslägenhet är intressant att undersöka och alla har sin särskilda prägel. Staden känns speciell, handgjord i detalj, där alla platser berättar sin egna historia.

Eftersom staden inte är särskilt vertikal, med mindre byggnader, är det dessutom mer krävande att röra sig bland zombiehorderna. Att ta sig från en plats till en annan kan ta tid och vara mycket utmanande. Det skapar en större inlevelse, och får en att känna sig som en riktig apokalypsöverlevare.

Inlevelse på bekostnad av tid

Nackdelen med Castor Woods utformning, är just utmaningen att ta sig från en plats till en annan. Det finns inga snabbresealternativ, varje färd måste ske manuellt. Det gör att det är lättare att sätta sig in i upplevelsen, men samtidigt kräver det väldigt mycket tid. Att ständigt återvända till överlevarnas centrum efter ett uppdrag blir snabbt tröttsamt.

Det positiva med det upplägget är hur spelaren ständigt behöver beräkna risken när man tar sig an nya uppdrag. Kommer jag hinna tillbaka till en säker zon innan mörkret faller? Allvaret i den välutvecklade dygnscykeln gör att sträckorna känns väldigt långa, och spänningen ökar.

Natten är inte för den lättskrämda

Som spelseriens namn antyder, spelar ljuset en stor roll i ”Dying Light: The Beast”. På dagen är sikten klar och risken låg. På natten är det kolsvart. Det finns få spel som vågar sig på att förändra svårighetsgraden så pass mycket, beroende på spelvärldens klocka.

När solen börjar gå ner bakom bergen och skymningen smyger sig på, börjar en farligare zombievariant ta sig ut. Kombinationen mellan dålig sikt i mörkret och de snabba, närmast oövervinnerliga monstren, som kommer fram i mörkret, gör natten otroligt farlig.

Den här aspekten gör spelet väldigt spännande, och särskiljer det från andra zombiespel. När timern tickar ner och Kyles klocka börjar ringa, eller när man ser att ljuset sakta börjar försvinna, blir man verkligen rädd. Monstren påminner om Xenomorphen i ”Alien: Isolation”, som ständigt är på jakt efter spelaren. Man hör deras skrik i fjärran och märker när de sakta närmar sig. Får de syn på en, gäller det att snabbt lyckas ta sig till en säker zon, innan de hinner ikapp, vilket inte är helt enkelt.

”Dying Light: The Beast” är ett orginellt zombiespel med finputsade detaljer och en levande värld. Bortser man från en förutsägbar handling och platta karaktärer, så finns det mycket spelglädje att hämta.