Recension: Digerdödens råttor är tillbaka i “A Plague Tale: Requiem”

Med “A Plague Tale: Innocence” tog den franska spelstudion Asobo Studio sig ann digerdöden som spelmiljö och resultatet blev riktigt lyckat. Död, blod och smuts är återkommande ingredienser och i uppföljaren “A Plague Tale: Requiem” är mycket sig likt.

 

Ännu en gång spelar man som Amicia de Rune som tillsammans med sin familj måste fly från både pestsmittade råttor och soldater i 1300-talets Frankrike. Precis som i föregångaren är det stort fokus på smygande och här är båda spelen slående lika.

 

 

 

Grafiskt sett har dock uppföljaren fått ett rejält lyft. Amicia och hennes följeslagare tar sig igenom byar, skogar och slott som alla är omslutna av den franska landsbygden. I höstens mörker blir kontrasten mellan spelets värld och vår egen väldigt tydlig och stundtals längtar jag mig bort till Frankrike.

 

Förra spelet begränsades av att de skapades för både förra och nuvarande generationen av spelkonsoler och med "A Plague Tale: Requiem" släpper äntligen Asobo loss greppet om dammiga Playstation 4 och Xbox One och låter den nuvarande generationen styra spelets grafik. Vår huvudperson, miljöerna, soldaterna, och givetvis råttorna ser väldigt mycket bättre ut än sin föregångare.

 

 

Och när det kommer till gnagarna, som kanske är spelseriens mest imponerande och utmärkande funktion så levererar Asobo ytterligare en gång. Precis som i föregångaren så är rör sig råttorna i stora slungar och de undviker gärna ljuset. Skillnaden nu är förra spelet visade kanske ett hundratal råttor samtidigt medan "Requiem" utsätter spelaren för ett oändligt hav av dem.

 

 

För att undvika dem måste man tända brasor, gå runt med facklor och skjuta iväg brinnande stenar för att ta sig förbi pestgnagarna. Råkar man hamna i mörkret så äts man snabbt upp av dem så det gäller att passa sig.

 

Även om världen är storslagen är “A Plague Tale: Requiem” precis som sin föregångare väldigt linjär. Spelet består av kapitel som i själva verket är bannor man ska ta sig igenom från punkt A till punkt B.

 

Visst finns det vissa sektioner där man kan ta sig ann patrullerande soldater på olika sätt. men i slutändan hamnar man ändå på punkt B. Dessa mer stealthiga delar påminner om “Batman: Arkham”-spelen vilket inte behöver vara något negativt.

 

 

Precis som i dessa spel kan man antingen smyga förbi vakterna eller döda dem på olika sätt. Här kan Amicia använda sig av en kniv ifall hon blir upptäckt, eller skjuta iväg stenar med sin slunga. Senare i spelet får man även tillgång till ett armborst som underlättar Amicias vardag.

 

Stenarna kan kombineras med eld eller salpeter för att antingen tända eller släcka elder. Ifall en soldat går runt med en fackla kan man exempelvis släcka den för att locka till råttorna åt hans håll.

 

 

Det blir sällan utmanande, men jag tror inte det är därför man spelar just “A Plague Tale: Requiem”. Utan spelets storhet ligger ju snarare i atmosfären som består av död och smuts blandat med den franska naturen och den medeltida miljön.

 

En genomgående tanke jag har är att “A Plague Tale: Requiem” inte känns som en uppföljare, utan att man fortsätter spela ettan. Men det är knappast ett problem, just för att ettan var så bra också. Uppskattade du föregångaren “A Plague Tale: Innocence” och är nyfiken på vad Amicia hittar på denna gång så rekommenderar jag uppföljaren varmt.

 

 

 

Genre: Action/äventyr
Utvecklare: Asobo Studio
Utgivare: Focus Entertainment
Format: Playstation 5, Xbox Series X/S, Nitendo Switch och PC
Släpps: 18 oktober