Recension: ”Cronos: The New Dawn” är årets bästa skräckspel

Polska Bloober Team har skapat ett kärleksbarn mellan ”Resident Evil” och ”Silent Hill”, som ger mig kalla kårar.

Anders Eklöf

Publicerad: 3.9.2025 16:00

"Cronos: The New Dawn" släpps den 5 september.

Mest läst nu

Efter att verkligen visat vad de går för med fjolårets hyllade remake av ”Silent Hill 2”, är polska Bloober Team redo att bevisa att de även är en skräckstudio som kan skapa unika titlar som står på egna ben.

”Cronos: The New Dawn” är ett väldigt originellt spel som inte skäms för att visa sitt polska ursprung, samtidigt som det friskt lånar från både just ”Silent Hill”-serien och många andra skräckserier.

Resultatet är en skrämmande, tankeväckande och actionladdad resa genom ett Polen i ruiner som stundtals känns lite väl bekant – som i samma veva ger mig hopp om att det fortfarande finns studior i spelbranschen inte har slut på unika idéer.

I en värld full av motsatsen till liv

”Cronos: The New Dawn” är ett kusligt spel som verkligen inte skriver spelaren på näsan. Det kräver snarare att du som spelar är öppen för att följa med på på en resa som bjuder på ett smörgåsbord dukat med mängder av frågetecken.

Du spelar som en märklig figur i en heltäckande skyddsdräkt kallad Traveler, som talar med monoton stämma. I ett framtida och öde Polen efter en mystisk katastrof utforskar du spillrorna. Till en början förstår man knappt vad ens uppdrag är, utöver att besegra otäcka människoliknande monster som tenderar att sammansmälta med varandra – men det visar sig att din uppgift är större än så.

Traveler måste resa tillbaka i tiden till 1980-talet precis innan helvetet brakade loss, för att hämta viktiga personer som inte överlevde katastrofen. Vad du ska ha de här individerna till är inte helt tydligt till en början, men nystar långsamt upp sig.

Spelet är väldigt stämningsfullt och berättar mycket av sin historia genom miljöerna du utforskar och sakta men säkert får veta mer om. Ett gammalt stålverk kan till exempel ligga och ruva på hemligheter om hur monstren kom till, samtidigt som jag får lära känna arbetarna som upplevde det hela genom kvarlämnade brev och liknande.

Att lyssna på ljudband och läsa brev är inte alltid det mest inspirerande spelmomentet som finns, men här funkar det. ”Cronos: The New Dawn” har kanske inte intressanta karaktärer, men en värld som har mycket att berätta. Det är fängslande, trovärdigt och för helt klart tankarna till den verkliga pandemin vi upplevde för några år sedan – utan att kännas krystat eller övertydligt.

Ett kusligt och actionladdat kärleksbarn mellan ”Resident Evil” och ”Silent Hill”

Det märks att spelet måste ha utvecklats parallellt med ”Silent Hill 2”-remaken från förra året, då det helt klart finns likheter i hur de båda spelen fungerar.

Att utforska de polska ruinstäderna känns bekant, på många sätt. I kusliga stadsparker eller trånga korridorer gäller det att överleva mot de läbbiga typerna, med hjälp av ett och annat skjutjärn. Du har få vapen och sällan tillräckligt med ammunition att tillgå, så det gäller verkligen att vara på sin vakt. Längs vägen behöver du ta dig förbi hinder, som en låst dörr eller en trasig generator.

Låter det bekant? Det är som att Bloober Team har velat låna de mest ikoniska inslagen från ”Silent Hill” och ”Resident Evil”, de två regerande härskarna över genren överlevnadsskräck, i hopp om att lyckas koka ihop en välsmakande fusion av de båda. Det sticker kanske sällan ut som spel, men de har ändå lyckats gjuta ihop en riktigt spännande och intressant mardröm.

En kurerad samling av lånade inslag

Trots att det inte dryper av originalitet i vare sig spelmekaniken eller den postapokalyptiska tematiken finns det en del unika inslag. Fienderna du möter vill som sagt väldigt gärna sammansmältas för att skapa ännu farligare hot, så det gäller att hålla dem från varandra för att förhindra det. Det skapar helt klart spänning, men kan ibland bli frustrerande, mycket på grund av att ammunition är en bristvara. Att det bara finns en svårighetsgrad, är inte heller särskilt genomtänkt.

Ett annat inslag är att du ibland måste använda ett verktyg som låter dig manipulera tiden, för att till exempel återställa en raserad trappa för att komma vidare. Det här är heller inget vi aldrig sett i spel tidigare, men det fungerar som lagom kluriga pussel och visuellt ögongodis mellan allt pangande.

Spelet har ingen karta, vilket kanske kan låta skrämmande för dig som saknar lokalsinne. Det känns dock lite som en motpol till ”Silent Hill 2”, där kartan är ett avgörande redskap för att hålla koll på vart man ska. Där kunde jag ibland plocka fram kartan var tionde sekund, medan den faktiskt inte behövs här. Trots att jag behöver springa mellan en hel del platser, känner jag mig sällan vilsen. När jag gör det, blir det mer av en kul utmaning än något frustrerande.

Stämningsfullt, polskt och utmanande

”Cronos: The New Dawn” griper tag i mig med sin unika värld som känns både surrealistisk och verklighetstrogen på samma gång. Det suggestiva berättandet gör att jag vill veta mer om vad som faktiskt försiggår och vem den bepansrade hjälten (?) faktiskt är.

I samma unika andetag som doftar likt inget annat spel, finns en något unken och bekant lukt i bakgrunden. Spelet lånade inslag fungerar ibland riktigt bra, andra gånger inte lika bra. I slutändan har jag dock svårt att värja mig för den kusliga världen som målar upp sig.

Liknande postapokalypser är visserligen ingen bristvara i spelvärlden, men det ligger i detaljerna. Dräkten, vapnen och monstren har en unik design, samtidigt som verklighetens Polen får ta lika mycket plats som de mer övernaturliga inslagen. Resultatet är ett väldigt polskt verk, som verkligen fungerar.