Musiken från 80-talets tonårsrullar

Alldeles för ofta är soundtracket till mainstreamfilmer inte alls genomtänkta. Men John Hughes, mannen som har gjort några av 80-talets mest populära filmer, var alltid noga med hur han satte ihop de blandband som gjorde hans filmer sällskap. 

Under MTV:s glansdagar såg även Hughes till att fånga in den unga generationen med hjälp av en kombination av tidstypisk syntmusik och färgglada bilder. Den new wave-iga musiken han valde ut genomsyrade inte bara alla de tonårsfilmer han gjorde under 80-talet utan blev också soundtracket till livet för många av decenniets unga.

Här är några särskilt minnesvärda låtar från hans filmer.

Från: "The Breakfast Club" (1985)

När uttråkningen blir för outhärdlig för high school-eleverna som har fått kvarsittning i "The Breakfast Club" övertalar "rebellen" John gänget att smyga sig förbi rektorn som lurar i korridorerna mellan salen dit eleverna  är förpassade och skåpet där John har sitt stash. Jakten på gräset tonsätts med Wang Chungs upproriska "Fire in the twilight", en låt som specialskrevs för filmen.

Från: "Some Kind of Wonderful" (1987)

Watts i "Some Kind of Wonderful" är egentligen rätt cool. En egensinnig punkare med tuffa posters på väggarna och ett lika tufft trumställ. Men hennes kärlek för Keith får henne att göra inte så coola grejer. Som att agera personlig chaufför åt Keith och hans rika, populära tjej, t.ex. När Keith äntligen inser att det är Watts och ingen annan han borde vara kär i spelas Elvis-balladen "Can't Help Falling in Love" i en irländsk folkmelodiversion av Lick the Tins. Kanske inte så coolt det heller, men bra vackert.

Från: "Fira med Ferris" (1986)

I "Fira med Ferris" får den neoimpressionistiska konstnären George Seurats verk "En söndagseftermiddag på ön La Grande Jatte" förstärka karaktären Camerons existentiella kris. Medan Cameron med hopplös blick stirrar på tavlan - en av John Hughes favoritmålningar - spelas en instrumentell version av The Smiths "Please, please, Let Me Get What I Want" gjord av The Dream Academy.

Från: "Drömtjejen" (1985)

1985 gjorde Danny Elfman det cirkusinspirerade soundtracket till "Pee-Wee's big adventure". Sen gick han vidare till att, som Oingo Bongos frontman, skapa den knäppa musiken till "Drömtjejen". Med smygande, elektroniska basslingor och oroväckande synthljud låter Oingo Bongo typ som någonting man förväntar sig att höra när det är dags att möta storbossen i ett Nintendo-spel. Det låter inte alls så sentimentalt som det brukar göra i John Hughes filmer, men musiken passar perfekt in i underliga "Drömtjejen".

Från: "Pretty in Pink" (1986)

The Psychedelic Furs släppte sin David Bowie-doftande låt "Pretty in Pink" redan fem år innan filmen med samma namn hade premiär. Faktum är att låten är vad som inspirerade John Hughes till att skriva filmmanuset. Det E Street Band-iga saxintrot spelades dock in för filmens skull, och klär fint karaktären Andy - arbetarklasstonåringen som faller för den preppiga Blaine.

Från: "Fira med Ferris" (1986)

Även om Hughes satte soundtracket för 80-talets tonåringar, glömde han inte heller helt bort deras föräldrargeneration. I den mest välkända scenen från "Fira med Ferris", den där Ferris själv kapar en parad nedför Chicagos gator, är det The Beatles version av rock'n'roll-dängan "Twist and Shout" som ljuder - förstärkt av ett marcherande brassband. Visserligen var låten redan populär även bland 80-talets ungdom. Året innan hade ju Bruce Springsteen haft sönder hela Ullevi med den. 

Från: "The Breakfast Club" (1985)

Det är den konstigaste scenen i "Breakfast club". Stunden då high school-gänget får feeling, strax efter att "tönten" Brian börjat gråta för att han blivit underkänd i ett ämne, och bryter ut i en "Footloose"-liknande dans till Karla DeVitos "We Are Not Alone".  Machosportkillen spelar luftgitarr, rebellen headbangar, snygga tjejen kör såklart "Dancing in the Dark"-stilen, o.s.v. Scenen är en helt enkelt en rätt så överdriven sammanfattning av filmens sensmoral: De må vara olika, men ändå ack så lika.

Från: "Födelsedagen" (1984)

Slutklämmen i "Födelsedagen" påminner lite om den i "Mandomsprovet" (fast i 80-talig tonårsvariant), men ändå inte.  För där Dustin Hoffmans karaktär ditchar sin lyxiga bil, låser in en hel hög med bröllopsgäster och flyr med bruden på en buss, jagar "Födelsedagen"-Jake aldrig upp sig så att pannan svettas eller frisyren rufsar till sig. Och Porschen överger han inte. I "Mandomsprovet" tonsätter Paul Simon kärleksdramat, i John Hughes scen är det Thompson Twins "If You Were Here" som spelas. 

Från: Pretty in Pink (1986)

När Andie och Blaine kysser varandra under skolbalsscenen i "Pretty in Pink" är det som om någon läser högt ur Blaines dagbok då OMD:s "If You Leave" spelas. Det unga kärleksparets framtid är oviss, men just där och då är alla hinder raserade och allt är möjligt, om än kanske bara för fyra minuter. Scenen är en av John Hughes bästa och gjorde "If You Leave" till ett givet inslag i varje amerikansk skolbal under återstoden av 80-talet.

Från: Breakfast Club (1985)

Simple Minds hade en viss fanbase i England och Europa, men hade ännu inte slagit igenom i USA, innan John Hughes bestämde sig för att lägga in låten "Don't You (Forget About Me)" i "Breakfast Clubs" slutscen. Efter filmens premiär sköt låten likt en raket upp mot radiolistornas förstaplatser. Idag är låten välkänd världen över, och en evig symbol för tonårsfilmgenren.