Mikael Marcimain pratar "Call Girl"

4 Februari 2012 | 12:01

Mikael Marcimain pratar "Call Girl"

MovieZine fick se några av de första klippen ur den kommande 70-talsthrillern, och vi gillade vad vi såg.

1976, mitt i en valkampanj, skakades Sverige av en politisk skandal. Flera av samhällets toppar misstänktes för att ha gått till prostituerade flickor, vissa så unga som 14 år. Ingen åtalades, förutom bordellmamman själv som greps för koppleri. Nu står bordellhärvan i fokus i en kommande svensk storfilm, Mikael Marcimains "Call Girl". 

"Call Girl" blir hans långfilmsdebut, men han har gjort sig känd för periodserier som "Upp till kamp" och "Lasermannen". 

- I mitt fall handlar det om min barndom, jag är uppvuxen på 70-talet i Stockholm. Man upplevde Sverige på ett sätt, då är det intressant när man börjar läsa om den här historien och upptäcker: "Jaha, var det så? Var det honom jag såg på tv?" Då börjar man intressera sig för vissa saker - ur ett filmiskt perspektiv, jag har ingen ambition att berätta exakt hur det var. Snarare försöka beröra genom att visa något som känns autentiskt, säger Marcimain.

"Alla hette Kurt"

Även om historien har anpassats för vita duken, ligger det otroliga mängder av research bakom manus, skrivet av Marietta von Hausswolff von Baumgarten.

- De första fyra-fem mötena vi hade tillsammans, för att försöka bena ut det här, såg alla på mig helt förtvivlade. För alla hade samma namn på den tiden, alla hette Sten eller Kurt. Det var väldigt många Kurt... Det tog ett år innan jag faktiskt kunde se roten på det här trädet, och se vilka personer vi skulle fokusera på, minns manusförfattaren. 

Mikael Marcimain inflikar:

- Vi hade också väldigt roliga möten med en före detta säpochef, som gav oss den ena obskyra repliken efter den andra. Det är med i filmen också. Man förstod liksom inte alls vad han menade: "Allt som har varit i säck har varit i påse"… Vi träffade också en verksam bordell-madame, hon var nästan 70 år gammal och hade fortfarande fullt ös på Kungsholmen i Stockholm.

Hoyte van Hoytema bakom kameran

De första klippen från "Call Girl", som visades på Göteborg Film Festival, omger åskådaren med en autentisk 70-talskänsla. Inget är inspelat i studio, bara så genuina miljöer som möjligt (vilket förstås gav location-letarna en hel del huvudvärk). I vissa scener är det som att kliva in i "Boogie Nights", andra påminner om täta 70-talsthrillers, dock med ett högt tempo och musik mer anpassat för dagens publik. Det hela plåtades av välkände fotografen Hoyte van Hoytema, på sistone hyllad för "Låt den rätte komma in", "Flickan" och "Tinker Tailor Soldier Spy". 

- Vi har jobbat väldigt mycket ihop och känner varann utan och innan. Han har hela tiden en tydlig bild, han orkar med mitt tjat, han är noggrann, duktig och öppen, berättar regissören. 

- Vi har fyra olika historier som vi följer: det är flickornas liv på bordellen ur unga Iris perspektiv, det är historien om polisen John som upptäckte det hela, och så vidare… Flickornas liv har en känsla i både foto och klipp, det som handlar om kalla kriget och säkerhetspolisens arbete har en annan stil.

40 miljoner i budget

Med 40 miljoner kronor i budget är "Call Girl" dyrare än den genomsnittliga svenska filmen, och speltiden beräknas landa på runt 2 timmar 20 minuter. Det är en rejäl bit av svensk historia som ska få plats - bland annat finns över 50 skådespelare med talroller i filmen. Bland annat noteras Pernilla August som bordellmamman Dagmar Glans, Ruth Vega Fernandez som glädjeflickan Sasha Muntze, och de kanske mer oväntade valen: författaren Klas Östergren som operativ säpochef, och Magnus Carlsson från Weeping Willows. 

- Vi försöker hitta ett skönt gäng som inte har kombinerats i så många filmer förut. Lite gammalt, lite nytt. Det är kul att hitta nya ansikten men det är svårt i ett så litet land. Sen är det viktigt för mig att skapa ett förtroende och låta människor jobba under stor frihet. Jag har försökt jobba med Pernilla tidigare, det var väldigt kul att sätta henne tillsammans med nykomlingar. Det var en salig, brokig blandning av härliga människor, skrattar Mikael Marcimain.

Simon J. Berger, som spelar den verklighetsbaserade polisen John, har varit inblandad i projektet en lång tid innan kamerorna rullade igång. Även han har fått gräva ner sig i det förflutna för att hitta sin karaktär. 

- För min del har det handlat om att skapa mig sensoriska minnen och erfarenheter, bildintryck, prata med folk som jobbade på den tiden. Varje anekdot precis som alla bilder och originaldokument är viktiga, att känna på de här materialen och lyssna på riktiga avlyssningsband.

Ingen diskbänksrealism 

När det kommer till musiken jobbar Marcimain åter med Mattias Bärjed från Soundtrack of Our Lives, som också gjorde musiken till tv-serien "Upp till kamp":

- När man jobbar med samma människor måste man också förnya sig. Vår ambition med "Call Girl" är att försöka lyfta det till en annan nivå. Inte bara det rent diskbänksrealistiska utan något förhöjt, något filmiskt. Det finns några scener i filmen som liksom svävar iväg, mycket tack vare musiken. Nu har vi dragit in syntarna i studion och testar oss fram lite. Det får inte bara vara en pastisch på 70-talets filmmusik, säger regissören.

"Call Girl" har spelats in i Stockholm och Göteborg under sommaren 2011. Filmen beräknas bli klar under våren, och en festivalturné känns inte omöjlig innan det är dags för den svenska biopremiären. Först till senhösten 2012 landar denna spännande berättelse på våra biografer.