"Något liknande har aldrig gjorts förut i Sverige"

När jag talar med Madeleine Martin ska vi prata om hennes roll i "Dystopia". Viaplays nya skräckserie handlar om ett gäng vänner som träffas för att lajva vid en övergiven fabrik, som av okänd anledning övergavs på 1980-talet. Madeleine spelar Tess, som har följt med sin pojkvän Leo (Johan Hafezi). Pojkvännen gillar att lajva så för att få spendera mer tid med honom följer Tess med. Men det postapokalyptiska lajvrollspelet spårar snabbt ur när deltagarna upptäcker att de dragits rakt in i gamla mörka krafter.

– Det är jättekul att vara med i något så unikt, säger Madeleine Martin om serien.

Hur skulle du beskriva upplevelsen att spela in en sån här serie?

– Det har varit superkul och faktiskt spännande, säger hon glatt. Riktigt det här har aldrig gjorts förut i Sverige, så det är så roligt att Viaplay satsade på det. Hela upplevelsen runt arbetet, med skådespelarna och alla har varit så bra.

Blev serien som du tänkt dig?

– Bättre än jag hade tänkt mig! Haha. Den blev så grym, jag vet inte riktigt vad jag hade för förväntningar, men sen blev så bra.

Hur förberedde du dig inför rollen?

– Genom att hålla mig frisk, haha. Men lite så faktiskt, rollen har varit väldigt fysiskt krävande ibland med stuntscener. Ibland var det riktigt läskigt, men alla skådespelarna och medverkande har varit så otroligt underbara. Så då blev det enklare. Alla har pushat på och hejat på varandra, så det har alltid känts tryggt.

 

 

Vem är din rollfigur?

– Hon har levt mycket för andra. Hon är liksom lite töntig, haha. Som det här lajvandet gör hon bara för att hennes pojkvän vill göra det. Så hon går med på det för att hålla kärleken vid liv. Men allt eftersom börjar förstå vad hon själv vill.

Madeleine fortsätter med sprudlande energi:

– Jag har hela tiden försökt få alla att älska henne! Hon kanske inte är så älskvärd i början, men jag vill att hennes utveckling ska synas.

Men hur tror du att du hade hanterat en sån här värld?

– Åh gud, haha! Stuckit därifrån mycket snabbare. Det kan jag säga. Jag hade dragit så fort jag märkte att något var konstigt. Det är väl lite det som är tjusningen med skräck med. Känslan av "varför är du ens kvar där?", och att följa karaktärerna i allt de utsätts för. Men jag hade inte stannat kvar.

Nu är det lite av en trend att göra dystopiska filmer och serier. Kände du någon press på att sticka ut?

– Jag känner egentligen alltid press. Men ja, i och med att det här är något jag inte sett förut, i kombination med att alla andra skådespelare är så fantastiska, så kände jag press på att det ska bli bra. Jag vill ju inte göra någon besviken, kanske framförallt för min egen karaktär som kunnat bli en som alla bara blir irriterade på.

 

 

Finns det något specifikt i serien som talade till dig när du läste manuset första gången?

– Ja, att den är unik. Det reagerade jag på och det är det som är så kul. Och skådisarna såklart, de är helt fantastiska. Vi har ju inte träffats sedan vi slutade spela in, så jag är så glad över att få träffa dem igen idag. Musiken är helt fantastisk med! Den tycker jag också är unik på ett sätt.

Och en avslutande fråga: När kom du på att du ville bli skådespelare?

– Oj... jag har hört att det var tidigt. Min mamma har berättat att jag brukade skriva brev till skaparen av "Eva och Adam" och bad om en roll där. Men så kommer jag från en småstad där jag inte riktigt såg hur det skulle gå till, så det var först i gymnasiet som jag började försöka komma in i filmbranschen. Jag började jobba som 16-åring, så jag kom igång relativt sent för den här branschen.