För de flesta som ser ”Glaskupan” på Netflix kommer Léonie Vincent att vara en helt ny bekantskap.
Den 30-åriga skådespelerskan har bara ett fåtal tv-roller bakom sig: du kan ha sett henne i ”Bäckström” eller SVT:s ”Trolösa” det senaste året. Annars gör hon sin första stora huvudroll, som sorgsna Lejla, i Camilla Läckbergs nya crimeserie som just nu ligger etta på streamingtoppen.
Léonie är halvfransk, uppvuxen i Stockholm, och har spenderat de senaste tio åren med skådespelarutbildningar samt på teaterscenen. Och hon hyllas stort av sin motspelare Johan Hedenberg: ”Jag har aldrig mött en skådespelare som Léonie. Är inte det här ett genombrott så vet inte jag vad det är!” säger han till MovieZine.
Vi träffade Léonie Vincent för att ta pulsen på henne inför premiären. Hennes stjärnaura går inte att ta miste på, inte heller passionen för skådespelaryrket.
Det här är din första huvudroll i en stor tv-serie. Hur känns det såhär dagarna innan premiär?
– Pirrigt! Jag känner mig väldigt glad, tacksam och exalterad. Och konstigt nog lugn.
De flesta tittare möter dig kanske för allra första gången. Du har inte filmat så mycket innan. Men jag har förstått att du gjort mycket teater?
– Precis, jag har gjort nästan mest teater. Det är på sistone som jag har börjat göra film. Det började med ”Patient & undertecknad”, en kortfilm i samarbete med SVT. Därifrån har jag börjat göra mer film.
– Jag har tio års utbildning i skådespeleri bakom mig. Jag har utbildat mig ganska mycket och länge. Men jag har haft ett stort intresse för den här branschen sedan jag var liten. Jag älskar film, och att leka. Jag har alltid haft stor fantasi.
Var det någon speciell film du såg som liten som fick dig att vilja bli skådis?
– Märkligt nog Studio Ghibli-filmerna! De berörde mig mycket. Där är allting möjligt, och det finns inga gränser för vad man kan skapa.
Men att göra film och tv, har det alltid varit målet för dig?
– Ja, precis. Jag hade mycket spring i benen, och det var det enda som verkligen fick mig att fokusera på något. Jag älskar film och tv. Serier i alla genrer.
Hur hamnade du i ”Glaskupan”?
– Genom många self-tapes, castingar och callbacks… Det var en lång process. De plockade in mig en hel del och jag fick provfilma mot olika människor.
– Egentligen hade de tänkte sig en mycket äldre person för rollen som Lejla. Efter ett tag hintade Lisa (Farzaneh), regissören, att hon gillade mig men att de var tvungna att tänka om lite grann med tanke på ålder. De hade tänkt att Lejla skulle ha kommit mycket längre i sitt liv, för att komma längre bort från traumat.
Hur är det att spela en karaktär som bär på så mycket trauma, och har varit med om så pass mörka saker i livet? Hur hittar du ett sätt att relatera till Lejla?
– Det är en bra fråga. Det har varit så spännande att gå in i hennes kropp. För att hon är så beredd på allting. Hon bär på jättemycket inom sig, och har ganska svårt att relatera till andra människor med tanke på vad hon gått igenom. Men hon är otroligt dedikerad. Och hon använder det traumat varje dag för att komma framåt. För att hitta lösningar. Hon använder det hon gått igenom till något positivt. Men förutom det så tror jag att hon är ganska… vilsen, på ett sätt.
– Jag har sett henne som ett djur i en bur. Att hon hela tiden söker vägar ut. Jag har kunnat relatera till de delar av henne som längtar efter frihet. Det tror jag vi alla människor kan känna igen. Att vi är på en plats men vill vara på en annan plats, rent emotionellt. Men för henne är det uppskruvat gånger hundra.
– Om man vrider upp känsligheten, då får man Lejla. Det blir mycket styrka men också mycket sårbarhet. Hon scannar alla. Hon är filterlös. Och det är därför hon har blivit så pass primal. Jag kan inte relatera till det hon har gått igenom, med kidnappningen, men jag kan relatera till hur det känns att vara ensam, isolerad, utanför… Och det har jag vridit upp med den här karaktären.
Vad behöver tittarna veta om serien? Hur beskriver man ”Glaskupan” genremässigt?
– Psykologisk thriller, skulle jag säga. Det är rått, det är primalt, men det är äkta. Och det går hela vägen. Det var det vi ville. Vi gick in hundra procent. Inget jante-mysimys. Vi gick all in. Och jag hoppas att det syns och att det tas emot väl.
– Det är mörkt. Och den tar sin tid. Det är inte i de första episoderna som man förstår var serien är på väg. Utan den kräver att man ser hela.
Vad är det som gör, tror du, att tittarna ständigt fascineras av seriemördare och obehagliga crime-historier?
– Jag tror att människor är intresserade av det de inte kan förstå. Vi söker alltid nästa Rubiks kub. Jag tror folk har en fascination för det här… ”Hur man man mörda någon, hur går det till?” Man nördar in sig för att man vill förstå.
”Glaskupan” känns som en avslutad historia. Men tror du att din rollfigur skulle kunna komma tillbaka i en ny säsong, med något nytt fall?
– Det hade varit fantastiskt! Jag välkomnar det fullständigt. Jag vet inte om det kommer bli så, men jag hoppas av hela mitt hjärta att vi får fortsätta den här resan. Det går att fördjupa så mycket mer.
Vad har du annars på gång framöver?
– Just nu fokuserar jag bara på premiären. Vi får se. Jag vill bara jobba och nörda. Det finns inget annat än det här jag vill göra. Jag är öppen för framtiden.
Blir det kanske en lättsammare roll du gör härnäst?
– Jag älskar ju romantiska draman! Jag gillar action och mörkare saker också. Men jag tycker om alla strängar på lyran, verkligen. Att använda hela sig själv är ju oftast olika extremer.
– Det är så lyxigt att vara skådespelare. Man får doppa sin tå i olika världar. Det är som att vi lever hundra liv under en livstid. Det är en ny värld som öppnar sig varje gång, säger Léonie Vincent.
Alla avsnitt av ”Glaskupan” streamar nu på Netflix.
Läs också: ”Jag tänkte på seriemördare, som jag alltid gör”: Camilla Läckberg om idén till ”Glaskupan”
Läs också: Vårens hetaste tv-premiärer: 10 tv-serier du inte får missa under april