Ett av mina allra tidigaste biominnen som liten grabb är också det minnet som är mest speciellt av dem. Det är augusti, 1995. Biosommaren, med Hollywoods alla blockbusters, är i full gång. Undertecknad är endast sju år gammal och jag ska för första gången få se en film på bio som inte är tecknad.
Filmen i fråga är ingen annan än ”Batman Forever”. Till dofterna och smakerna av nypoppade biopopcorn skulle jag nu bevittna min första film på bio i live action.
Som den ”Batman”-fantast jag var, som samma sommar hade fått självaste Batmobile-leksaken från ”Batman: The Animated Series” i födelsedagspresent, var det här det häftigaste jag kunde vara med om och filmen det bästa jag sett där och då. Detta oavsett hur bespottad ”Batman Forever” senare skulle bli. (Något som jag skiter i än idag för Batman Forever är fan underskattad!)
Men det var inte bara biobesöket som var nytt för mig. Det här var första, men inte sista, gången som jag bekantade mig med Val Kilmer. Jag hade tidigt upptäckt mitt intresse för filmer och det tog inte lång tid innan jag började se hans ansikte i andra produktioner. I ”Helgonet” som Simon Templar, i ”Willow” som den tappre Madmartigan eller som självaste Iceman i ”Top Gun”.
I takt med att man blev äldre, blev tonåring och började benämna sig med den lite präktiga och töntiga titeln cineast, började jag intressera mig för de mer tyngre filmerna.
Det var då jag såg ”Heat”. Kilmers roll som Chris Shiherlis prövade både giganter som Pacino och De Niro i den filmen och är enligt mig den bästa rollprestationen av dem alla.
Men av alla roller som Kilmer gjorde kunde inget förbereda mer inför hans tolkning av självaste Jim Morrison i Oliver Stones ”The Doors”. En prestation som i mitt tycke är den bästa rolltolkningen av en musiker i en biopic som någonsin gjorts. Alla andra kan slänga sig i väggen!
Jag minns hur jag såg filmen sent en natt i pojkrummet som 14-åring när Kanal 5 visade den. Jag hade väl egentligen initialt inget superintresse men Kilmers tolkning av Morrison golvade mig och jag var bara tvungen att fortsätta titta tills eftertexterna rullade.
Stones bildspråk, musiken och Kilmers prestation blev en perfekt mix av cinematisk perfektion och eufori. Kul kuriosa är även att Kilmer hängav sig så pass mycket till rollen att ”The Doors” bandmedlemmar själva hade svårt att höra skillnad på Jim Morrisons sångröst och Kilmers.
Val skulle även göra en helt fenomenal Doc Holliday i ”Tombstone” och han hann även med några stinkisar som den utskrattade ”Savannens härskare” och den idag rätt pinsamma ”The Island of Dr Moreau”.
Men trots kassa eller mindre bra filmer i karriären visade Val Kilmer att han var inget annat än en kameleont som under 80- och 90-talet blev en av Hollywoods mest mångsidiga skådespelare.
Det var kanske också därför han hade rykte om sig gällande samarbetssvårigheter. Han var en konstnär som hängav sig sina roller och karaktärer och hade därför svårt att ta sig an regissörers visioner. Så pass till den grad att bland annat David Schumacher svor att aldrig arbeta med honom igen.
Under 00-talet började det tyvärr att dala för Kilmer och, trots undantag som ”Kiss Kiss Bang Bang”, sågs han ofta i direkt-till-videofilmer av B-karaktär.
Den stora nådastöten kom 2014 när han diagnostiserades med strupcancer – ett tillstånd som försämrade hans hälsa avsevärt och fick honom att åldras i vad som såg ut som 30 år under det senaste decenniet.
Så i onsdags kom beskedet att han somnat in till följd av en lunginflammation. Endast 65 år gammal. När jag läste det mindes jag genast ett konstnärligt geni och cinematisk gigant som gav mig nostalgiska återblickar. Därav denna hyllningstext till honom.
Och likt hur jag bekantade mig med Val i rollen som Batman den där sommaren 1995, väljer jag att hedra hans minne genom att ikväll, gummibröstvårtor till trots, titta på ”Batman Forever” för femtioelfte gången.
Du bör göra detsamma.
Vila i frid, Val! Och tack för allt!