Historien om världens sämsta film

10 Februari 2015 | 17:00

"Plan 9 From Outer Space" - historien bakom världens sämsta film

Det är sällan som så många varit överens om hur usel – och samtidigt rolig – en film är, som ”Plan 9 from Outer Space”. Den ultimata ”så dålig att den blir bra”. Kalkonernas kalkon. Ofrivillig komedi som inte liknar något annat. Här är historien bakom Edward Woods kultförklarade science fiction.

Många kan historien bakom både filmen och dess ökända regissör, Edward D. Wood Jr., men vi tar det från början för säkerhets skull. Wood var en ambitiös men misslyckad filmskapare och författare som kom till Hollywood på 1940-talet och gjorde både TV-piloter, reklamfilmer, lågbudgetvästern och en pjäs baserad på hans egen roman.

Wood såg lyckan i sin oväntade vänskap med avdankade, drogmissbrukande skräcklegenden Bela Lugosi. Den gamle ”Dracula”-stjärnan medverkade både i Woods transdokumentär ”Glen or Glena” samt C-skräckisen ”Bride of the Monster”. 1956 skulle Woods ta sig an den populära science fiction-genren, och kombinera den med mer gotiska berättelser.

Lugosi avled i augusti 1956 men inte innan Woods kunde filma material till två påtänkta filmer, ”Tomb of the Vampire” och ”The Ghoul Goes West”. Båda filmerna skrotades när Lugosi dog men Woods behöll materialet och använde i det i filmen med den ursprungliga titeln ”Grave Robbers from Outer Space”. Lugosis namn nämndes som en av stjärnorna, trots att hans medverkan bygger på material från andra filmer samt en uppenbar stand-in (Tom Mason, Woods hustrus kiropraktor!) med ansiktet täckt i en slängkappa.



Som om detta inte vore absurt nog så var det faktiskt bara början på Woods galenskaper. En baptistkyrka finansierade filmen och kunde därför komma med mer eller mindre irrationella krav som att ensemblen skulle döpas och filmen skulle byta titel. Genom kyrkan lyckades man dock anlita en av dess medlemmar, populäre skådespelaren Gregory Walcott, att spela huvudrollen som piloten Jeff. Walcott berättade för Wood att manuset (som Wood skrivit på två veckor) var det värsta han läst.

Joanna Lee, som spelade den kvinnliga utomjordingen (och senare blev manusförfattare till TV-serier som ”Familjen Flinta” och ”Gilligan’s Island”), tog bestämt avstånd från sin medverkan i filmen. Dåtida TV-skräckvärdinnan Vampira tog rollen som ”vampyrkvinnan” på villkoret att hon slappa repliker. Svenske wrestlingstjärnan Tor Johnson (som redan spelat Monstret i Woods ”Bride of the Monster”) fick rollen som kriminalinspektör, trots att hans mumlande gjorde att replikerna knappt hördes.

Wood gjorde filmen – trots den trådsmala budgeten – med avsikten till en episk klassiker. Klassisk blev den men kanske inte på det sätt han menat… Från den berömda inledningsmonologen med pretentiösa parapsykologen Criswell som hävdar att allt detta bygger på hemliga vittnesmål till de flygande tefaten i fiskelinor (leksaksmodeller, felaktigt utpekade som papperstallrikar eller navkapslar).



Det är en film så billig att det nästan är vackert. Ett duschdraperi användes ett flertal gånger, bland annat för att avtäcka en bomb och som dörr i utomjordingarnas cockpit (som någon dessutom fastnar i). Det är en orgie i tabbar och felaktigheter, från synliga mick-boomar till skådespelare som snubblar på scenografin.

Filmen var färdiginspelad 1957 då den fick en smygpremiär i Los Angeles. Året därefter plockades den upp av Distributors Corporation of America med planen att distribuera den innan de gick i konkurs. Det dröjde till 1959 då Valiant Pictures tog över efter DCA och äntligen släppte ”Plan 9 from Outer Space”. Filmen användes vid flertal tillfällen som ena delen av så kallade double features, som förekom mycket under en längre tid i USA, innan den snabbt började visas på TV.

Filmen klassades snabbt som en av filmhistoriens sämsta, uppnådde snabbt kultstatus och anses idag som den sämsta filmen som någonsin gjorts – men även den bästa av typen ”så dålig att den blir bra”. Det går inte att argumentera att filmen brister i både kvalité men samtidigt var den regissörens stora stolthet. Det är svårt att inte bli lite förälskad i en sådan tafatt film gjord med så lite talang men så mycket kärlek.