Intervju: Gabriela Pichler

6 Oktober 2012 | 11:01

Gabriela Pichler: "Svensk film känns ofta krystad"

Hon gör festivalsuccé vart hon än åker, och får fina recensioner för sin första film. Gabriela Pichler berättar för MovieZine om sin unika stil och inspirationskällorna i filmvärlden.

Vi fångade en av Sveriges just nu mest omtalade filmare på väg mot Sydkorea, och Asiens största filmfestival med långfilmsdebuten "Äta sova dö".

Det är ju otroligt för en debutant att få sådan uppmärksamhet världen över, hur känns det?

- Det är en fantastisk överraskning! Samtidigt har vi alla i teamet kämpat hårt och länge. När man får en sådant här mottagande så är det värt all blod, svett och tårar som man har lagt ner i den här filmen. Det, och också att den berör så många, är en skön känsla.

Men det innebär också att du flyr landet när det är dags för den svenska biopremiären.

- Haha, ja, det känns skönt faktiskt. Så får man ta det när man kommer hem, med lite mer distans.

"Äta sova dö" kallas för en svart komedi, håller du med om den beskrivningen?

- Ja, det tycker jag. För mig rymmer den både humor och någon slags vardagsrealism, som jag hoppas att människor känner igen sig i. Det är en svart komedi berättad på ett kanske lite mer okonventionellt sätt. Jag är ingen regissör som är så förtjust i att följa konventioner, utan vill berätta min historia på mitt eget sätt.

Är det därför du valde ett dokumentärt bildspråk?

- Fotografen Johan Lundborg och jag bestämde oss tidigt för att ha en rörlig kamera, som hänger med i händelserna och i rörelserna. Vi ville få ett bildspråk med energi, också eftersom människorna jag berättar om, vissa av dem berättar om sina egna erfarenheter framför kameran. Jag vill att man ska tro på dem. Realismen passade därför väldigt bra för just det här temat.

Du använder nästan bara amatörskådespelare, hur tänker du kring det?

- Jag tycker ofta att svensk film känns ganska krystad och "spelad", det finns en hinna av fiktion eller av att man känner skådespeleriet. Det beror inte bara på skådespelarna, utan framför allt på regissörerna. Jag ville verkligen inte jobba på det sättet, jag vill att det ska kännas äkta. Jag respekterar skådespelaryrket oerhört, men här ville jag att människorna som skulle spela skulle ha det här sättet att prata på, helt naturligt. Det får man om man använder sig av människorna som har levt ett helt liv i de här miljöerna, i den här sociala klassen. De pratar på det här sättet, de tar med sig sina egna erfarenheter och har ett helt liv som researchperiod för just den här rollen. Då känns det också mer autentiskt.

Vilka är dina regissörsförebilder, eller filmer du haft i bakhuvudet som inspiration?

- Min största inspirationskälla är Wong Kar-Wai, men det brukar folk inte se några likheter med (skratt). Men han har alltid varit min husgud. Förutom det är det tidiga Miloš Forman-filmer, och jag gillar bröderna Dardenne och många andra som berättar på det här sättet. Därmed inte sagt att nästa film kommer att se ut på samma sätt.

Vet du redan nu vad din nästa film blir?

- Inte än, jag har en uppsjö av idéer men alldeles för lite tid. Så fort det lugnat ner sig så kan jag börja jobba igen. I och med att jag klippte filmen också, tillsammans med Johan Lundborg, så var vi med ända in i slutet. Men vi håller på med ett projekt just nu som heter Doxwise, som är ett videodagboksprojekt på nätet som vi håller i i Sverige. Det sker i hela Norden och är just nu inne på andra veckan. Där har vi fyra stycken unga människor mellan 18 och 25 som just nu berättar om sina liv. Det är riktigt spännande!

Kommer du att hålla dig kvar i den här lite dokumentära världen?

- Nej, det är faktiskt inte alls säkert. Jag tycker alltid att det är historien som får avgöra på vilket sätt man berättar den. Det är idén som styr hur den ska göras. Så var det iallafall för denna film.

Du vann en Guldbagge för kortfilmen "Skrapsår" år 2010. Tänker du något kring långfilmens chanser att bli nominerad?

- Jag hoppas att Nermina (Lukac) får åtminstone en nominering för Bästa huvudroll. Det hade hon varit väl värd. Sen får vi se med resten, hehe.

Gabriela Pichler om att...

...äta:

- Jag äter typ allt! Allt min mamma lagar. När jag kommer hem till mitt föräldrahem är det allt, för när det tillagas per kärlek så blir det gott per automatik. Vi har mixat tre kulturer i ett, så det kan vara svenska rätter på bosniskt vis ibland, eller tvärtom.

...sova:

- Nja, man hinner knappt med sånt när man gör film. Allt man gör är film, det blir så. Man har inga andra fritidsintressen, jobba är ju det jag gör i mitt liv. Visst, när jag inte jobbar hinner jag sova, iallafall några timmar. Men just nu har det varit mindre av den delen.

...dö:

- Min pappa gick bort 2005, när jag var 25 år. Efter det försvann liksom allt det "magiska", det man trodde att döden skulle innebära. Att det skulle hända något speciellt när man dör. Att världen blir mörk och molnen drar ihop sig. Det händer inte. Döden blev väldigt torftig och enkel. Men jag känner att jag kommer bli väl mottagen på andra sidan, när det väl händer. Så jag är inte rädd.

"Äta sova dö" går i helgen upp på biograferna över hela landet.