Film är ett känsligt ämne

KRÖNIKA
9 Oktober 2016 | 21:00

Film är ett känsligt ämne - 5 saker skribenter är trötta på att läsa

”Hur fan vågar du skriva att Nolans Batman-filmer har brister; du är ett skämt som skribent!” Wow… Jag måste ha missat när filmkritik fick en status motsvarande absolut vetenskap.

Negativa kommentarer på filmartiklar verkar ofta följa en intressant om än lite märklig mall: 1) Arg kommentar som visar läsarens personliga smak vilken för övrigt framställs som fakta. 2. Tydlig attack mot skribentens personliga smak som för övrigt betraktas som skit. 

Enkelt och bra, inga fjantiga gråzoner att ta i beaktning. Hur är det möjligt att något så subjektivt som filmkritik såpass ofta betraktas som en absolut vetenskap med rätt och fel? En diskussion kring några uttjatade kommentarer skribenter alltid får dras med kanske kan ge några svar… 

”Skribenten har uppenbarligen ingen koll på film - Gör om, gör rätt!”


Absolut, jag ändrar såklart min uppfattning för att tillgodose dina personliga preferenser. På någon planet kanske din åsikt betraktas som en absolut sanning men än så länge befinner vi oss på jorden. 

Att lägga kommentaren ”gör om, gör rätt” till en byggare som plockat bort ett par bärande väggar må vara på sin plats. Att uppmana en skribent, som uttrycker sin åsikt om en film, till detsamma är relativt lönlöst. Vad sägs om att testa ”Jag håller inte med dig baserat på följande saker vilka jag anser gör filmen bra”? För jobbigt? Ok, ”Gör om, gör rätt” utan vidare motivering är ju enkelt i alla fall…

Det jag finner oerhört fascinerande är att så pass många tar negativ kritik av en viss film som ett personligt påhopp. Jag antar att en sådan reaktion är förståelig om du själv har regisserat filmen som kritiseras; något av en lågoddsare i detta sammanhang.

Det är samma märkliga fenomen som återfinns i exempelvis sekter eller sportsupporters på hardcore-nivå. Att fullkomligt gå upp i något och samtidigt utesluta alla möjliga alternativ. Alla avvikande åsikter ses som ett påhopp, en grov kränkning som inte kan accepteras. En kränkning som uppenbarligen skapar en sådan frustration att motargumenten landar på dagisnivå.

Oförmågan till distans är minst sagt svår att greppa. Framförallt när det gäller något man själv inte skapat eller egentligen kan påverka (mer än att mer eller mindre passivt delta). ”Basking in reflected glory”, att associera sig med framgångsrika människor (eller lag) för att i förlängningen betrakta deras framgångar som sina egna, är ett i sammanhanget relevant begrepp. Väldigt vanligt inom sport men att även applicera det på film känns inte alltför avlägset. Byt bara ut ”Manchester United” mot ”Christopher Nolan” och saken är biff. 

Antar att det handlar om ett desperat mänskligt behov av sammanhang, att vara en del av något i brist på annat. Och nej, jag har aldrig varit bra på lagsport ifall ni undrar…



”Det är som att läsa nån jävla blogg – ett nytt lågvattenmärke för MovieZine”


Synpunkter på hur man som skribent uttrycker sig är ett spännande område. Går det inte att uppbåda tillräcklig energi till att kommentera artikeln i sak är den rent språkliga attacken ett alternativ. Vissa verkar tro att det finns en standardiserad skribentmall att följa och att alla avvikelser från denna är satans verk. 

”Skribenten skriver som om det vore någon blogg”; en inte alltför ovanlig kommentar. Det kanske beror på att jag bloggade ett par år innan jag började skriva om film. Så länge jag inte skriver en proposition till regeringen ser jag inget problem med detta.

Det viktiga för mig när jag skriver eller läser en text är att det skall vara underhållande. Att få till ett bra flöde i texten med (förhoppningsvis) lite kul vinklingar och blinkningar. På det sättet är någon slags rutinmässig syntax inte det primära.

Å andra sidan sätter jag stort värde i att det hela ändå är grammatiskt korrekt och utan exempelvis rekoooooordlånga meningar. Något som är lätt hänt när man väl är inne i texten och vill förmedla mycket på en gång. Alla som skriver har olika sätt att förmedla sitt budskap samtidigt som det mänskliga språket ständigt utvecklas. 

Min uppfattning är för övrigt också att de flesta framgångsrika nöjesskribenter sätter ett stort värde i textens språkliga utformning. Nog har man läst både en och annan artikel som hade mått bra av en mer noggrann korrekturläsning men sånt är livet… Skriver du artiklar i rent försörjningssyfte (vilket jag inte gör) har du både en och annan deadline att följa. Den där extra extra kollen kanske får stryka på foten. 

Förutom ovanstående tror jag att de flesta läsarna underskattar den tid det faktiskt tar att få ihop en kul och läsvärd artikel. Detta oavsett om artikeln handlar om kul fakta, en mer fritt spånande krönika eller en topp 10-lista. Research tar tid, du skall hitta rätt ton för artikeln och lyckas skapa ett underhållningsvärde i en lagom lång text folk faktiskt orkar läsa sig igenom. När du väl är klar väntar ett par korrekturläsningar som, åtminstone för egen del, resulterar i betydligt fler ändringar än man trodde var möjligt.

Jag vet inte hur det är att jobba med kreativt skapande på heltid men jag är dock säker på en sak; kreativitet på beställning är ingen enkel fråga.



”Den som skrev artikeln är uppenbarligen inkompetent!”


Förmodligen det som jag har haft svårast att greppa; hur man kan likställa tycke och smak med kompetens. Breaking news: Filmkritik är ingen exakt eller objektiv vetenskap. Jag skiter i om det finns filmer man ”skall gilla” för att verka creddig. 

Du kan bedöma manus, foto, skådisinsatser med mera med mera… I slutändan handlar det ändå om mer än så. Du gillar filmer baserat på hur du är som människa; ett resultat av många års formande och nötande. Om du så anser att ”En stor stark… till” (1993) med Hulk Hogan är höjden av filmmagi betyder det inte att du har fel. Ok, lite kanske… 

Poängen kvarstår dock; all filmkritik/recension av film börjar och slutar med vad du gillar. DU som person i första hand och som recensent i andra hand. Det finns inga rätt eller fel.

Det som dock finns är några märkliga vanföreställningar om vad som är ”bra film”. Den första lögnen är skapad av skitnödiga pretto-filmvetare. Personer som diggar kinesisk-fransk minimalism som enbart utspelar sig i ett källarförråd, inspelad under fjorton års tid med en kamera byggd av kaffefilter. ”Stora känslor i det lilla – ett existentiellt mästerverk. Sex kaffebord av fem möjliga.” Lägg bara av… I hemlighet sitter ni och smygrunkar till ”Twilight”. Ni lurar ingen.

Den andra kategorin bottnar i en mer avancerad form av masspsykos. En folkrörelse byggd av ren idioti som uppstår när en storfilm helt enkelt SKALL vara det bästa som hänt sedan skivat bröd. Blind lydnad is the shit. 

Att uppvisa någon förmåga till reflektion är inte poppis när en films framgång redan är cementerad. Att dra in lämplighet och kompetens gällande en filmrecension när det i själva verket handlar om tycke och smak är så dumt det kan bli. Fokusera istället på hur en skribents åsikt och argument framförs; har du några relevanta synpunkter kring detta står dörren öppen. 



”En komplett idiot skulle kunna skriva en bättre artikel”


För all del, skriv en bättre artikel då. Det är väldigt lätt att spy galla och samtidigt hävda att man skulle kunna göra det så mycket bättre själv. Om man ville… Men det vill man såklart inte. 

Som de flesta normalfungerande människor har jag inga problem att hantera konstruktiv kritik. Gärna då kritik från någon som åtminstone ger sken av att vara kunnig inom området det gäller. Raljerande och ickekonstruktiv kritik från någon, vars enda insats som skribent kan återfinnas i kommentarsfältet, har jag dock problem med. 

Givetvis är pissiga kommentarer och mer regelrätta påhopp inget värt att bli arg över. Det är liksom hela syftet med kommentaren från början; att provocera och väcka en reaktion.

Samtidigt har jag så oerhört svårt att förstå vad man får ut av det hela. Visst förstår jag principen bakom beteendet; det är samma fenomen som skolgårdens missanpassade bully. En i grunden svag person som bara känner sig stark när han eller hon trycker ner någon annan. Samma skit, annan arena. En betydligt större och mer anonym arena skall tilläggas; det är som bekant lättare att bete sig som skit på nätet än IRL.

Sedan är det också lättare att fokusera på det man upplever att andra gör fel än att se till vad man själv gör och framförallt… inte gör.



”Har du ens sett filmen?”


Japp, så är det faktiskt. Tro det eller ej, men skriver jag om en film har jag med stor sannolikhet även sett den. Det blir lätt bökigt om du skall redogöra för något du inte sett; du kan inte leva på IMDb:s synopsis för evigt.

Återigen; trots att vi har sett exakt samma film betyder det inte att vi uppfattat den på samma sätt. Skriver jag en filmartikel som poängterar exempelvis idiotiska plot holes eller puckade slutscener brukar kommentaren komma som ett brev på posten. Förmodligen som en mer eller mindre panikartad försvarsreaktion: ”att någon har mage att klanka ner på min favoritfilm!” 

Och, gud förbjude, skulle du i din kritik av en film missa någon ohyggligt obskyr detalj som bara den innersta fanbasen känner till är du okunnig. Unleash hell. 

Upplever du att jag har skrivit ett faktafel eller om du vill belysa en annan sida av filmen ifråga; jättebra! Konstruktiva kommentarer och debatt uppskattas. Behöver du vara detaljexpert på alla filmer eller genres du skriver om? Knappast. En artikel kan ha ganska många syften.

Skriver du en text kring filmkuriosa kan det såklart vara bra att det inte är taget ur luften; ett problem som dock sällan uppstår. Gäller det en lista över löjliga eller ologiska filmer kanske man som läsare i första hand bör fokusera på underhållningsvärdet. Ett krav på super-expertis skulle också skapa ett ganska torftigt journalistiskt klimat. Vi pratar inte raketforskning här, vi pratar film. 



Innan vi öppnar helvetets portar till kommentarsfältet nedan; ett förtydligande. Denna artikel är, tro det eller ej, inte menad som ett brandtal från en kränkt skribent. Istället är den ämnad att belysa den nätkultur som råder och det faktum att vissa människor orkar lägga så mycket energi på skitsnack. 

Att film är ett så känsligt ämne var en överraskning för mig när jag började skriva för drygt två och ett halvt år sedan. Som jag tidigare nämnde anser jag att det alltid är välkommet med debatt, så länge det finns någon slags substans i argumenten.

Det är fantastiskt roligt att läsa kommentarer från engagerade läsare oavsett om artikeln har 10 000 eller 100 000 läsare. Ni som fått en kul lässtund och även tar er tid att skriva detta: stort tack! Likaså till er som inte instämmer i det jag skriver ett dugg och uttrycker detta på ett vettigt sätt. Det är dessa saker kommentarer bör handla om.

Men… Nästa gång du utan större eftertanke ämnar kritisera någon, vare sig det gäller filmskribenter eller vem som helst som försöker uttrycka kreativitet: Kanske är det dags att för omväxlings skull vända blicken inåt istället?