Eftersnack: True Detective 2x04

SPONSRAT
14 Juli 2015 | 09:55

Eftersnack: Krutdoften ligger tät efter veckans "True Detective"

En gangsters desperation, damm i ögonen och en ”Heat”-doftande shootout gör att ”True Detective”-världen blir allt mer volatil i det fjärde avsnittet.

Nic Pizzolatto är tillbaka med den efterlängtade nya säsongen av HBO-serien ”True Detective” och såklart är vi på tåget för att granska uppföljningen till förra årets stora tv-succé. Utöver veckoregelbundna resuméer är också Filmmixerns spin off-podcast ”Watching the Detectives” tillbaka denna säsong med djupgående analyser och sammanfattningar av varje avsnitt – som du kan lyssna på här på MovieZine på onsdagar. Men med det sagt dyker vi ner i säsongens fjärde avsnitt, ”Down Will Come”, regisserat av Jeremy Podeswa.

Vad fick vi veta?


Efter en kort inledande bit med Ray Velcoro (Colin Farrell), Ani Bezzerides (Rachel McAdams) och den brända röda Cadillacen från förra avsnittet kastas vi in i Frank Semyons (Vince Vaughn) turbulenta värld igen. Inte ens sina egna avokadoträd har han kontroll på just nu, och han fortsätter att diskutera IVF och barn med sin fru Jordan (Kelly Reilly). Hon vill helst fortsätta försöka direkt igen medan Frank vill vänta tills han har fått saker och ting på rätt köl, vilket lär dröja. Adoption är inte heller något alternativ för honom, då han gör det glasklart att han inte vill ta sig an någon annans barn. Detta gör dock att sprickan mellan Frank och Jordan växer sig allt större, för hon misstänker att hon kanske inte kan få barn över huvud taget till följd av någon sorts ”operation”. Senare i avsnittet står det även klart att Jordan är djupt missnöjd med hur snabbt Frank blev sitt gamla själv när korthuset föll ihop. 

Frank fortsätter också att samla ihop gamla pengaströmmar och ta tillbaka gamla gigs. Klubben Lux Infinitum är sedan förra avsnittet hans igen, och i ”Down Will Come” fixar han ett nytt flöde av kokain och meth från några som han utfört smutsjobb åt tidigare. Man kan dock nog anta att Danny Santos mexikanska drogleverantörer inte kommer bli superglada över det och att de blir ett problem finns det ingen tvekan om, frågan är snarare hur stort. Frank beger sig också till ett fastighetskomplex som han styrde förr och kräver – på klassiskt maffiavis – 30 procent (som han sedan under scenens gång höjer till 40 procent) av de månatliga intäkterna för säkerhet och indrivning. I en scen på Lux Infinitum försöker han också få en av Jordans kontakter – som också visar sig ha haft någon sorts relation med henne – att gå in som delägare i klubben, inbakat med en markinvestering. Franks försäkrande ord om vinst och garantiner verkar dock inte väga lika tungt längre, och spekulanten behöver tid.

På den polisiära fronten fortsätter saker och ting att gå mot en allt annat än lycklig upplösning. Ani och Ray diskuterar det som hände i förra avsnittet och utesluter att chauffören från filminspelningen skulle han något med händelserna att göra, och antar att det var en slump att de befann sig hos honom när bilen dumpades och brändes. Att den pågående korruptionsutredningen bara är en bluff och ett sätt att omdistribuera markpengar ter sig också allt tydligare för dem. Efter det tar de ett snack med borgmästare Austin Chessanis dotter, dels för att ta reda på om det är pappan eller sonen i familjen som brukade prata med Ben Caspere i telefon, vilket hon inte vet. Hon berättar dock lite om sin riktiga mamma, som led av schizofreni och begick självmord på ett mentalsjukhus. Det spännande med den biten är att hennes psykolog vid det tillfället var Irving Pitlor (Rick Springfield), den underbart sliskiga typen som vi mötte i avsnitt två. Sen säger hon också att ”my father is a very bad person” och är så nära att säga något som känns avgörande innan det ens har yttrats, men ångrar sig sedan hastigt och sticker därifrån. 

Ani och Ray tar därefter ett snack med Anis pappa Eliot Bezzerides (David Morse), eftersom även han kände Pitlor. Eliot känner igen både Ben Caspere och Theo Chessani, Austins far, och har dem på bild. När han berättar om att flera ”själsliga rörelser” möttes och blandades under 80-talet känns det ganska tydligt att det är där någonstans som nyckeln till hela fallet finns. Ani och Ray tar också en sväng mot Fresno, där vi äntligen kommer till de utmätningspinnar som vi såg en intressant glimt av i säsongens första avsnitt. Casperes bil-GPS visar nämligen att han har rört sig vid samma Fresno-områden som Chessani gör marktester vid. Det visar sig att gruvorna i dessa områden varit stängda sedan länge, men att det inte finns några resurser för att ”städa upp”. Skadliga mängder bly, kadmium, arsenik och kvicksilver gör att vattnet är förorenat och marken stendöd, vilket i sin tur resulterat i att familjer säljer sina gamla släkthus och lämnar området bakom sig.

Abstract abstract art 3d   31141940 2560 1600

Paul Woodrugh (Taylor Kitsch) får mer utrymme än tidigare i det här avsnittet, och en del intressanta grejer händer med hans karaktär. För det första så vaknar han tidigt i avsnittet upp hos armépolaren vi mött tidigare och när denne har fixat frukost och kläcker ur sig ”did we put out some fires last night or what?” får Paul mild panik och skyndar sig därifrån. Att han vill förtrycka sin homosexualitet så mycket som möjligt vet vi sedan tidigare, men i ”Down Will Come” tas det till en ny nivå. Saker och ting blir inte heller så roliga när hans älskade motorcykel är spårlöst försvunnen och det står en grupp hökaktiga reportrar utanför hans hotell som gapar om krigsbrott. Velcoro kommer dock till undsättning med sin magiska Dodge, några upplyftande (eller?) ord och en ”återställare” i form av ren Smirnoff. 

Paul får också i en senare scen reda på att Emily är gravid med hans barn, vilket gör deras färska uppbrott än mer olägligt. Vad som sedan händer i den här scenen är oklart rent emotionellt, för Paul verkar överlycklig över detta, säger att det är det bästa som kunde hända och vill att de ska gifta sig. Ser han sin chans här att helt förtrycka sin homosexualitet en gång för alla, eller menar han verkligen allvar när han säger att han älskar Emily? När han yttrar de tre orden känns det ärligt, men vilken sorts kärlek är det han känner för henne egentligen?

När det gäller ”kärleksbekymmer” har får även Ani en del att bita i här. Hennes relation med den underordnade polisen tidigare i säsongen har lett till en utredning om sexuella trakasserier och utnyttjande av maktposition, och hon blir avstängd från sin ordinarie tjänst i väntan på utredningens resultat. Hon får dock fortsätta vara en del av den task force som utreder Casperes död. Hennes överordnade rekommenderar henne att se över sina bankkonton också, för att röja eventuella spår av hennes spelproblem och skulder. Ani antar, som alla oss andra, att Austin Chessani är direkt involverad i allt detta. Vi får i anslutning till detta också veta att Ani haft en relation med sin partner Elvis Illinca, och att han fortfarande har starka känslor för henne. Obesvarade sådana, verkar det dock som. 

Sen rör vi oss mot avsnittets explosiva avslutning, och en del viktiga pusselbitar läggs innan vi kommer dit. Efter ett tips tar sig Teague Dixon (W. Earl Brown) och Paul till en pantbank där de hittar grejer som stulits från Casperes hus. Det var en kvinna vid namn Irena Roufo som pantsatte dem, men på grejerna finns också fingeravtryck från gangstern Ledo Amarilla, tidigare dömd för misshandel, inbrott och vapenbrott. Teorin är alltså att Caspere köpte sex av Irena, och att sedan Irena tipsade Ledo om Caspere som lämpligt rånoffer. ”Who’s your fucking Sherlock now?” säger Teague på oändligt spydigt vis till Ani. Frank får sedan denna information från Ray – som han också försöker rekrytera på heltid – när de som vanligt möts i den ”Lyncheska” baren och sänker några starka. Frank förstår att det inte är Ledo som har hans pengar, men befaller ändå sina hejdukar att ”find this fuck!” så att han själv kan få ta ett snack med honom. 

På grund av insatsstyrkans otillgänglighet är det sedan Ray, Ani, Paul, Teague och company som själva får suita upp och röra sig mot det lager där det sägs att Amarilla håller till. Deras plan går dock i kras när de redan en bit innan lagret blir attackerade med automatvapen från hög höjd och förlorar kollegor som flugor. Teague blir skjuten i huvudet och i takt med att polisstyrkan avancerar långsamt framåt – det verkar bara vara seriens polistrio som har hyfsad koll på läget – minskar den snabbt i antal. Ledo och två kumpaner försöker sedan fly iväg i en bil, men jagas till slut ner av Ray, Ani och Paul och krockar våldsamt med en buss. De kommer ut guns blazing och mejar ner både poliser och oskyldiga demonstranter innan de slutligen fimpas. Kaoset är totalt, de blodiga kropparna ligger utspridda över gatan och Ani, Ray och Paul ger varandra blickar som påminner om slutet på det första avsnittet, men med bra mycket högre ”what the fuck?”-nivå.

Abstract abstract art 3d   31141940 2560 1600

Vad kommer hända härnäst? 


Det här avsnittet lägger många intressanta trådar för det som komma skall. Jag tror definitivt att vi kommer återkomma till den ”Chinatown”-doftande grejen med familjer som flyr sin mark på grund av föroreningar, för känns inte det lite väl lägligt med dessa föroreningar när den marken är så hett eftertraktad av personer i hög maktställning? Jag tror också att Paul och Black Mountain-incidenten som har nämnts tidigare kommer att dyka upp mer och mer, och det samma kan sägas om Anis syster Athena som i det här avsnittet nämner de ”exklusiva fester” som det pratats en hel del om. Vi vet sedan tidigare också att Teague är kopplad till Chessani, och därför tror jag att vi framöver kommer gräva vidare kring vad Chessani personligen hade att göra med tragedin i slutet på det här avsnittet. Var det kanske han som lade fram ”ledtrådarna” i det öppna så att Ray, Paul och Ani skulle röra sig mot något som med stor sannolikhet skulle leda till deras död? 


Veckans bästa scen


Solen går upp över skylinen, den olycksbådande musiken rullar igång, demonstranterna gör sig redo för en ny dag och lagerarbetarna stämplar in. Allt kommer gå åt helvete, det känner man så tydligt. Ja, det är utan tvekan den adrenalinpumpande avslutningen som är den högsta punkten i ”Down Will Come”, för bortsett från en smärtsamt tveksam CGI-explosion är den utmärkt utförd. Även om den inte kommer i närheten av det mästerverket så får man sköna ”Heat”-vibbar här, när kulorna viner bland bilar på solstekta gator. Geografin känns tydlig och spännande, och insatserna är höga. Det jag älskar mest är hur Rachel McAdams fysiskt gestaltar Ani i den här scenen, hon är så fantastiskt rå och badass. 

Veckans sämsta scen


”Down Will Come” höll en relativt jämn nivå rakt igenom tyckte jag, men när Frank Semyon börjar snacka om socker och hål i tänderna med sina drogleverantörer blev det lite väl överdrivet. Vince Vaughn är dock lika fantastisk som alltid, men det som Nic Pizzolatto skriver åt honom här var en aning svagt och onödigt. 

Veckans citat


Detta är utan tvekan det mest citatladdade avsnittet hittills, så det är en nästintill omöjligt uppgift att välja de allra vassaste orden. Väljer man Anis ”those moments stare back at you, you don’t remember them, they remember you” när hon pratar om mammans död? Eller Franks blytunga ”for the things I’m planning, black rage goes a long way” och ”sometimes your worst self is your best self”? Han slänger också in en utsökt Star Trek-referens när han snäser till Jordan att ”someone hit the fucking warp drive, and I’m trying to navigate through the blur”. Allra bäst repliker får Colin Farrell dock, som bland annat kallar journalister för ”dogfuckers” och droppar ”alright, enough of this monkeyfuck” när han står i bilkö. I samma scen säger han ”you’re a survivor, everything else is just dust in your eyes, blink it away man” till Paul, och det citatet får bli mitt slutgiltiga val i den här kategorin. Men som sagt, det är en svår fight mellan alla nämnda.

Abstract abstract art 3d   31141940 2560 1600

”True Detective” fortsätter enligt mig puttra på en bit under den första säsongens nivå, men håller samtidigt bra mycket högre nivå än de allra flesta påstår. Den har fått oerhört hård kritik från alla håll och kanter, och det tycker jag känns oförtjänt. Visst, det är onekligen ”pulpy”, övertydligt och stundtals lökigt, men jag kan inte annat än att älska den förhöjda värld som Pizzolatto bygger upp med sådan oerhörd detaljrikedom. Jag trivs så bra i den, och nu börjar de spännande frågetecknen fullkomligt hagla från skyn. 

För mer djupgående analys av veckans avsnitt - missa inte den fjärde delen av Watching the Detectives som släpps på onsdag. 


Kolla in Magnus Bergströms Spotify-lista där han samlar all släppt musik från serien här

Vi är grymt taggade på att börja närma oss upplösningen i den här nya säsongen av ”True Detective”. Hur står den sig mot den första säsongen hittills? Vad har ni för tankar och teorier inför de kommande fyra avsnitten?