Id Software har överträffat sig själva. Jag vet inte om det är något positivt, något som kommer att bidra till mänsklighetens välbefinnande – tvärtom. Att id Software överträffar sig själva betyder för det mesta att spelaren fylls av tvetydiga känslor: Är det rätt att finna njutning i att såga en kropp mitt itu?
Rätt och rätt. Vem tänker på om något är rätt när man ställs inför ett så bisarrt njutbart spel som ”Doom”? Jag, uppenbarligen. Men det är tankar och känslor som jag snabbt skuffar undan till förmån för ett mer euforiskt tillstånd. Den danske journalisten, som blickar över min axel när jag motorsågar en demon sönder och samman, utbrister när han ser att jag ler som ett barn på cirkus: ”Like a true psychopath.”
Ja, detta är en cirkus. Ett slags psykotisk splattercirkus. Doom Slayer, spelseriens rätt anonyma muskelknutte och tillika protagonist, har nått nya nivåer av kreativitet. Han är här som någon som förläst sig på eko-bloggar: inget förslösas, allt ska komma till användning. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till när han knäcker armen på en demon för att sedan perforera dess hjärna med den blodiga benpipan som sticker ut ur frakturen. Ska jag skratta? Eller ska jag gråta? Vem kommer på något sånt här?
”Doom” debuterade till MS-DOS 1993. Spelet blev snabbt ökänt för att vara våldsamt i överkant, men det var också orsaken till att dess popularitet snabbt sköt i höjden. Kidsen – inklusive undertecknad – älskade det. Den första installationen följdes snabbt av en rad uppföljare, spin-offs, tie-in-romaner och, ja, den där filmatiseringen från 2005 med Karl Urban och Dwayne Johnson (som faktiskt är rätt underskattad, om du frågar mig).
Men året är nu 2019, och inte har vi vuxit ifrån liknande infantilt våldsbejakande impulser. I varje fall inte om de äger rum innanför en elektronisk kontext. Det stora spelföretaget Bethesda – vars senaste storsläpp är förstapersonshootern ”Rage 2” – har ordnat ett slags pre-E3-evenemang, där de hetaste spelnyheterna presenteras i en industrilokal för ett gäng journalister från europeisk media. ”Doom Eternal” är affischnamnet, men vi får också smaka på ”Wolfenstein: Youngblood”. (Men i jämförelse med ”Doom” är ”Wolfenstein” i sammanhanget lite som en parantes.) Speldatorerna, som på förhand monterats åt oss, står i rader längs något som ser ut som stiliserade papp-ruiner. När vi kommer in i det industriellt betonade rummet börjar det spruta gnistor från en anordning i mitten av lokalen. Metal-musik dånar genom högtalare. ”Bli inte upprörda om ni dör”, säger man till oss. ”’Doom’ handlar till stor del om att dö.” Jag sätter mig vid en dator, beredd att dö.
Du iklär dig rollen som tidigare omnämnda Doom Slayer, en namnlös superkrigare som verkligen hatar demoner. ”Doom Eternal” är en uppföljare till det faktiskt rätt bra ”Doom” från 2016. Det skumma företaget Union Aerospace Corporation inledde där sina vanskliga experiment med att alstra energi på helvetets bekostnad från en isolerad rymdstation på Mars. Doom Slayer var mannen som fick ställa allt till rätta – med blandat resultat – när helvetet, skämt åsido, brutit ut. Nu, i ”Doom Eternal”, tvingas han fortsätta sin kamp när infernots demoniska krafter hotar att angripa jorden.
Jag är uppenbarligen ingen Doom Slayer. Om han fanns i verkligheten – och vem säger att han inte gör det? – skulle han skakat på huvudet, sagt att jag förmodligen borde ägna mig åt stickning eller att skriva artiklar åt MovieZine. För brasklappen till trots känner jag mig efter trettio och några minuter att döden är något jag blivit alldeles för bekant med. Jag tillbringar min tid med att titta på hur spelet talar om för mig att jag tyvärr dog, ja, och att spelet nu måste ladda igen. Ja, för detta är ett svårt spel. Ett spel som avkräver mig en rad förmågor jag uppenbarligen inte besitter. Eller inte besitter längre.
Min granne, en annan dansk journalist, lyckas dock med det obegripliga konststycket att klara ut hela demon. Efteråt pratar han om alla bossar han mötte – och gav på nöten. Jag inser att jag inte ens var i närheten av någon boss. Det är nedslående. Jag känner mig gammal, som om mina neuroner i hjärnan håller på att förtvina. Han är ung, klartänkt, några blotta år över de tjugo. Allt blod och våld har gjort min snabbt åldrande hjärna förvirrad, alla impulser jag matats med slöat ner mina neurala banor i skallen. Hans ögon vittnar om någon tvetydig sinnesstämning: eufori eller förtvivlan?
När jag kommer hem ser jag fram emot att ge mig in i ”Doom” från 2016. Kanske kan det stävja min otålighet en smula. Jag kan nämligen knappt bärga mig för att lägga vantarna på ”Doom Eternal” när det släpps i höst.
Spelet kommer ut den 22 november till PlayStation 4, Xbox One, PC och Nintendo Switch.
