Vår tids viktigaste skådespelare

17 Juli 2014 | 17:00

Därför är Andy Serkis vår tids viktigaste skådespelare

Andy Serkis är mannen som med performance capture skapat karaktärer som Gollum i ”Sagan om Ringen”- och ”Hobbit”-filmerna, Caesar i rebooten av ”Apornas planet” och Kapten Haddock i ”Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet”. Serkis har fått erkännande för sina prestationer och sitt arbete, men trots detta fortgår debatten i filmindustrin huruvida performance capture bör betraktas som legitimt skådespel eller inte.

Vi lever i ett alltmer teknologiberoende samhälle. Filmindustrin och film som konst är inget undantag. Vare sig vi pratar billigare indieproduktioner eller den mest specialeffektsdrivna blockbuster kräver filmskapande mer teknik än någonsin tidigare för att åstadkomma magin publiken senare ser på vita duken. 

I en sådan tid har även skådespel, som i mångt och mycket fortfarande betraktats utifrån en teaterlins från 1500-talet, ställts inför nya krav. Fler skådespelare idag ställs inför att agera mot, med eller utifrån teknologiska friheter och begränsningar jämfört med tidigare. En av dessa förändringar är framväxten för motion alternativt performance capture, och teknikens kändaste förespråkare och användare Andy Serkis. Serkis är en skådespelare som de flesta filmtittare troligtvis sett upprepade gånger, men som många kanske fortfarande inte känner igen. Varför? Därför att Serkis kändaste roller är utförda genom performance capture; förutom exempelvis hans hyllade traditionella roll som sångaren Ian Dury i biografifilmen ”Sex & Drugs & Rock & Roll”.  


Nu fanns visserligen performance capture innan Andy Serkis och WETA Digital gav upphov till Gollum för Peter Jacksons episka filmtrilogi om Härskarringen; bland annat i ”Star Wars Episod I: Det mörka hotet” och för att slutföra den framlidne Oliver Reeds framträdande i ”Gladiator”, men det var i ”Sagan om de två tornen” som teknologin verkligen fångade allmänhetens intresse i och med Gollum. Visst var tekniken då fortfarande i sin barndom, vilket krävde att både Serkis och hans skådespelarkollegor fick göra flera omtagningar med och utan varandra för att sedan placera in det digitala över honom som grund. Trots detta gjorde Serkis fortfarande fysiskt arbete och inte bara rösten. Han gjorde alltså ett framträdande. 

Inte bara fick karaktären Gollum och teknologin stående ovationer utan också Serkis som skådespelare. Det var till och med tal om en Oscarsnominering, men debatten som följde om framträdandet främst berodde på Serkis eller teknologin hindrande bland annat det från att ske. Han fick dock erkännande och nomineringar från andra håll. Även från håll som annars inte uppmärksammat liknande digitalt skådespel. För ”Sagan om konungens återkomst” vann han till och med en Empire Award för bästa brittiska skådespelare för sin insats. 

Allt sedan Härskarringen-trilogin nådde sitt slut har Andy Serkis fortsatt att imponera som skådespelare inom dessa tekniska ramar, eller friheter beroende hur du ser på det. Så långt att han onekligen utmärkt sig själv som en talangfull skådespelare som lyser igenom under sina peformance capture-karaktärer. För sin titelroll i Peter Jacksons ”King Kong” från 2005 mottog Serkis återigen ett antal priser och många hyllningar. Storartad kritik fick han även 2011 för sin roll som schimpansen Caesar i rebooten ”Apornas planet: Revolution” och 20th Century Fox inledde en fruktlös Oscarskampanj. Detta följdes samma år av ännu en hyllad roll som kapten Haddock i Steven Spielbergs och Peter Jacksons samarbetsprojekt ”Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet”. Roligt nog blev kontroversen om den filmen huruvida performance capture-tekniken hindrade filmen från att nomineras för bästa animerade film. Så filmvärlden är verkligen delad i mitten angående om de ser tekniken som riktigt skådespel eller som något digitalt. 

Om det inte var nog grundade Serkis 2011 The Imaginarium Studios tillsammans med producent John Cavendish, vars fokus kommer att ligga på filmproduktion med performance capture. 2012 återvände Serkis till Gollum i ”Hobbit”-trilogin och när det gäller performance capture är han numera upptagen med att konsultera på bland annat på Gareth Edwards ”Godzilla”, med Mark Ruffalo inför ”Avengers: Age of Ultron”, återvända som Caesar i ”Apornas planet: Uppgörelsen” samt bekräftades nyligen som skådespelare i uppkommande ”Star Wars Episod VII”. Om hans roll i Star Wars innebär att Serkis kommer jobba inom performance capture är dock i dagsläget fortfarande obekräftat. Framöver ska Serkis även regissera en filmatisering av George Orwells Animal Farm genom The Imaginarium Studios.  


För rollen som Caesar hade trollkarlarna på det världskända WETA Digital förbättrat performance capture till en sådan grad att Serkis inte längre behövde göra separata omtagningar. Allting kunde ske på plats tillsammans med de andra skådespelarna. Det enda som skilde Serkis från de andra förutom performance capture-dräkten var att Caesars själva utseende lades på i efterhand. Annars var han närvarande genom hela processen precis som de andra. Skådespelet kom helt ifrån Serkis, som han likt med King Kong hade lagt mycket förarbete på genom att bland annat studera primater.   
 
Det finns en diskussion kring allt detta. Skådespelare i performance capture är fortfarande beroende av tekniken för att slutföra och färdigställa sina framträdanden för vita duken, men nu mer än någonsin tidigare bevaras skådespelarnas ursprungliga prestation. Allt som läggs på är ett digitalt utseende. Till och med Roger Ebert skrev “Man vet aldrig exakt var människan slutar och effekten börjar, men Serkis och/eller Caesar ger filmens bästa framträdande” om Andy Serkis i sin recension av ”Apornas planet: Revolution”. Kanske fortfarande en alltför otydlig gränsdragning för många med traditionellt syn på skådespel, men det pekar ändå på att en förändring skett i den debatten. Tekniken börjar betraktas som ett hjälpmedel eller endast ett digitalt utseende för skådespelarna som använder det. Inte längre nödvändigtvis som drivande eller något som klarar sig utan en stark skådespelarinsats. Serkis har dock alltid vidhållit vikten av specialeffektsteamen bakom effekterna och sagt att han inte vill ta någonting ifrån dem eller underspela deras vikt i det hela, men att skådespelaren är drivande när det gäller själva skådespelet som hamnar på vita duken.

Andy Serkis är därmed i framkant för något som kan omdefiniera skådespel och förändra vår syn på det för alltid, men det har varit en uppförsbacke. Till och med sent förra året har vi sett hur Benedict Cumberbatch upprepade gånger tvingats förklara att han inte bara gjorde rösten utan också rörelser och uttryck via performance capture för att ge liv åt draken Smaug i ”Hobbit: Smaugs ödemark”. Men som Andy Serkis själv har sagt om sitt uppmuntrande av tekniken. 

- Jag är lite evangelisk vet jag, men performance capture är fortfarande missförstått.

Angående framtiden är inte Serkis ett dugg tveksamt inställd till perfomance captures användning i filmindustrin och säger:

- Performance capture är ett verktyg som unga skådespelare kommer att behöva under de kommande tio, tjugo åren. Det är på uppgång. Det kommer inte att försvinna. 


Performance capture är en växande del av skådespelarscenen och filmindustrin i stort och kommer mycket troligt bara öka i vikt och allmänt bruk åren framöver. Ingen annan har gått i bräschen för en sådan diskussion angående vad skådespel innebär sedan Marlon Brando. Nästan ingen annan någonsin om vi diskuterar vad skådespel innebär och kräver i vår moderna teknologiberoende filmindustri. Därför är Andy Serkis vår tids viktigaste skådespelare. När en individ leder en sådan diskussion, får erkännande och samtidigt anställs för att konsultera och delta i några av filmvärldens största projekt tack vare sin erfarenhet och tekniska skådespelarexpertis är det svårt att hävda annat.

Låt oss avsluta med ännu ett citat från Andy Serkis själv där han går in på varför han anser att rollgestaltningar i performance capture är lika genuina som traditionellt skådespel.

- Vad som är fantastiskt är att det finns en riktigt växande uppskattning för performance capture-teknologi som ett verktyg för skådespel. Genom åren har människor frågat mig ”Tycker du att det borde finnas en separat kategori för digitalt skådespel? Eller hybridpriser för digitala karaktärer?” och så vidare. Och jag har alltid riktigt vidhållit att jag inte tror det. Jag tycker det borde betraktas som skådespel därför att det är vad det är. Min del i det, vad jag gör, som jag säger rollens författarskap, skapelsen, rollens emotionella innehåll, det fysiska till den punkten att leverera det till regissören är skådespel.

Anton Sjöstedt