CANNES 2019

Skribent

Alexander Dunerfors

23 maj 2019 | 18:00

Cannes 2019: Tarantino skriver om Hollywoods historia

Påhittade skådisen Rick Dalton ger oss en inblick i nöjesindustrin år 1969 i Quentin Tarantinos nya film. Regissören berättar att ”Once Upon A Time In Hollywood” omedvetet påminner om alla hans tidigare filmer.
På dagen 25 år efter att ”Pulp Fiction” hade sin världspremiär i Cannes, kom Quentin Tarantino tillbaka till Croisetten. Hans nya film ger en nostalgiskt skimrande bild av 1960-talets Hollywood, där drömmar föds och krossas, karriärer skjuter i höjden och faller, och DiCaprio och Pitt ser coolare ut än någonsin. ”Once Upon A Time In Hollywood” berör också massmördaren Charles Manson och hans sekt, men det vore en spoiler att avslöja hur.

Den coola thrillerkomedin blev Cannes-festivalens hetaste film med de längsta köerna. Dagen efter galapremiären mötte Tarantino pressen ihop med tre av sina skådespelare. Leonardo DiCaprio spelar tv-stjärnan Rick Dalton, Brad Pitt är hans bäste vän tillika stuntman Cliff, och Margot Robbie gör rollen som skådespelerskan Sharon Tate. Under presskonferensen fick vi bland annat veta att han aldrig frågade Roman Polanski om lov att skildra tragedin, och att ”Once Upon A Time in Hollywood” bär spår av alla hans tidigare filmer. (Lätta spoilers förekommer.)

Manson-familjen har funnits i folks medvetande i 50 år. Varför är vi fortfarande så fascinerade?

Quentin Tarantino: Bra fråga. Jag tror vi fascineras av det som vi inte begriper. Jag har gjort mycket research, och många har säkert läst böcker eller lyssnat på podcasts eller sett tv-program om Manson de senaste åren. Om hur han påverkade de unga tjejerna och killarna at underkasta sig honom. Det är svårt att greppa. Det blir inte klarare ju mer man lär sig. Det blir bara mer obskyrt ju mer man vet. Det är omöjligt att fatta och det är vad jag tror gör det så fascinerande.
 
 
Karaktärerna i filmen tänker tillbaka på sina karriärer och funderar kring var de är i livet. Vilka insikter kan ni dela med oss när ni granskar era egna liv just nu?

Tarantino: Jag kan ärligt talat säga att mina insikter är annorlunda idag än vad de var för 3, 4 eller 10 år sen. Jag gifte mig för sex månader sen. Min fru sitter där. Jag har aldrig gjort det innan och nu vet jag varför, jag väntade på den perfekta tjejen. Så ärligt talat, det finns ingen summering, jag håller fortfarande på att räkna ihop det.

DiCaprio: Jag kan identifiera mig med den här karaktären på många sätt. Jag är uppväxt i filmindustrin, och han står utanför. Tiderna förändras och han halkar efter. Jag har en otrolig uppskattning till min position, medan den här killen kämpar med att få upp sitt självförtroende och skaffa nästa jobb. Jag känner igen mig. Jag har många vänner i den här industrin, och vet att jag är lyckligt lottad.

Pitt: Det handlar om acceptans, att acceptera sitt liv, sin plats i världen, sin miljö, sina utmaningar och problem. Rick känner att livet vänder sig mot honom. Cliff har gått vidare och accepterat sin lott i livet. Han tar dagen som den kommer, och vet att han kommer att fixa det.

Margot, din karaktär är baserad på en verklig person. Man kan ta sig an en sådan roll på två sätt, att ta reda på allt om Sharon Tate eller att inte göra det alls, utan arbeta utifrån vad som står i manus. Hur gjorde du?

Margot Robbie: Jag gjorde mycket research och läste så mycket jag kunde. Men som skådespelare vill jag förstå vad karaktären har för syfte i den här historien. Quentin sa tidigt att hon är berättelsens puls. Jag såg henne som ett solsken, och det blev min roll och mitt jobb. Så tog jag mig an karaktären. Jag ville hedra hennes minne, och många sa till mig att Sharon var ljuset i deras liv.
 
 
Det finns en del känsliga scener där du återbesöker den här tragedin. Vad är din relation till Roman Polanski och hans arbete? Du fokuserar på Sharon, så han är knappt med i filmen. Men hur har han påverkat dig? Känner ni varann?

Tarantino: Jag har träffat honom några gånger. Rick säger att Polanski är den hetaste regissören just nu, och man glömmer det idag men ”Rosemary’s baby” spelade in ofattbart mycket pengar på sin tid. Jag är ett fan av hans filmer och speciellt ”Rosemary’s baby”, den är fantastisk.

Fick du möjligheten att prata med Polanski om din udda version av hur du ville skildra tragedin i filmen?

- Nej, det gjorde jag inte.

Tvekade du någonsin innan du rekonstruerade historien om de verkliga människorna och tragedin. Var det ett svårt beslut?

- Nej.
 
Du nämnde hur Sharon var ljuset i filmen. Det finns andra kvinnor som representerar mörkret, nämligen Charlies medhjälpare. Hur såg du på de kvinnorna? Utan att avslöja mycket råkar de ut för våldsamheter. Det kan vara ett känsligt ämne att skildra.

Tarantino: Jag kan inte prata om slutet utan att avslöja saker. Men jag fokuserade på hur tjejerna porträtteras på ranchen. De scenerna utspelas innan morden började, de var bara ett kollektiv av galna hippies i början av 1969. De är otäcka, men även om de upplevs som hotfulla ville jag visa lite av deras vardagsliv. Man ser Lulu och Tex som ger ridlektioner, det var så de tjänade pengar. De tog emot turister, och familjen var riktigt bra på det. De kunde hästar, och de var vänliga och personliga med kunderna. Jag var själv sex år och red, och jag vet inte om vi någonsin var till just Spahn’s Ranch, men jag vill gärna tro det.

Pitt: Jag ser inte det som våld mot individer. Snarare en vrede mot förlorad oskuld. 1969, då morden inträffade, var en tid av fri kärlek och nya idéer och tankar som florerade. När Sharon tragiskt mördades, var det mest skrämmande för folk att bli påminda om människans mörka natur. Det är vad filmen så vackert visar.
 
 
Brad och Leo, hur var det jobba ihop för första gången? Hur väl kände ni varann sen innan?

DiCaprio: Det var otroligt enkelt och bekvämt att jobba bredvid Brad. Vi växte upp i samma generation och blev kända ungefär samtidigt. Quentin gav våra karaktärer otroligt mycket bakgrund, en hel bibel om allt de gjort ihop och gått igenom, och hur de nu är outsiders i en ny era i Hollywood. Det underlättade vårt jobb. Brad är inte bara en fantastisk skådespelare men också otroligt proffsig. När Quentin ger oss påhittade scenarion och vi har en så bra grund att stå på, blir det otroligt enkelt.

Pitt: Jag hade jättekul. Att veta att man har den bäste att spela mot, är en stor lättnad. Som Leo säger har vi samma referenser, vi har gått igenom samma saker och har liknande erfarenheter att skratta åt. Jag hoppas vi får göra det igen, det var riktigt kul.

Är Rick en bra skådis enligt er?

DiCaprio: Hell yeah, Rick Dalton är en fantastisk skådespelare! Jag vill också prata om Quentins unika process, få människor i världen har den kunskap om filmhistoria och musik och tv, han är som en databas. Jag ser filmen som hans kärlekshistoria med filmindustrin, berättat via dessa outsiders. Alla vi här vid bordet har nog känt oss som outsiders i industrin någon gång. Han har studerat alla de stora skådespelarna som han uppskattade, som har bidragit till de stora filmerna och serierna på den tiden. Det är ett kärleksbrev till outsiders i branschen och för mig handlar filmen om att komma hem.

Tarantino: Det fanns en scen jag klippte bort, med agenten Marvin, som säger att Steve McQueen tvekade inför rollen i ”The Great Escape”. Tillräckligt för att studion skulle lista möjliga ersättare, och Ricks namn var med på den listan. De pratar om det en stund. Rick gillade inte historien, han fattade den inte, men Marvin gillade den. Sen fanns det en scen där man ser Rick i ”The Great Escape”, det var fantastiskt. Man ser den och tänker att Rick hade varit bra i ”The Great Escape”! Inte lika bra som McQueen, men han vore bra.
 
Filmen är ett nostalgiskt kärleksbrev till 1969. Frågan är, föredrar ni den tiden ni porträtterar eller dagens kanske mer våldsamma tid?

Tarantino: Jag föredrar vilken tid som helst innan mobiltelefoner.

Den är också en blinkning till dina egna filmer och din karriär. Kan du prata om vad du har lärt dig och vad du ser fram emot?

Tarantino: Det var inte meningen att bli löjligt självmedveten, men den summerar vissa saker. Inget jag nödvändigtvis försökte göra men de bara dök upp. En av de första som läste manus var min regiassistent, Bill Clark. Vi har jobbat ihop sedan ”Pulp Fiction”, jag kan inte göra film utan honom. Han kom till mitt hus för att läsa manus, och han sa: ”Okej, nummer 9.” Han gick ut och läste manuset, kom tillbaka och sa: ”Det är ju som alla 8 tillsammans!” Jag hade inte sett det så, men visst finns det små saker.

”Once Upon A Time in Hollywood” får svensk biopremiär den 9 augusti.
| 23 maj 2019 18:00 |