Ghostbusters - för rätt i tiden?

KRÖNIKA
13 Mars 2016 | 09:00

Är nya ”Ghostbusters” för rätt i tiden?

Vad händer egentligen med klassikerna när Hollywood vill visa upp sig från sin bästa sida…

Underbart härliga ”Ghostbusters”. Dan Aykroyd, Harold Ramis, Sigourney Weaver och inte minst min personliga favorit Bill Murray. Fyra otroligt färgstarka skådespelare som alla hjälpt till att forma mitt sinne för humor och omättliga aptit för science-fiction.

Så när det utannonserades att en uppföljare till kultfilmerna skulle landa under 2016 var jag en av de första att jubla. Tanken på att återse tungviktarna i sina karismatiska roller med snabba repliker och kitschiga gadgets fick mig att hålla utkik efter uppdateringar på kontinuerlig basis.

Så plötsligt damp en liten bit information ner; filmen kommer ha kvinnliga huvudrollsinnehavare. Jag smälte tanken, vred och vände på hur det skulle utspela sig på vita duken och tänkte att detta nog kan bli bra. Men så slog det mig, mina stora legender är utbytta. Innan ens skådespelerskornas namn var officiella var jag skeptisk, för mig är ”Ghostbusters” trots allt en klenod. Ett stycke filmhistoria jag, som många andra, ville låta vara orörd och inte modifierad som George Lucas försök till ”uppiffning” av Star Wars-trilogin med ny datoranimation och adderade scener. Så vid en reboot ville jag, som lekman och filmentusiast, åtminstone låta filmerna behålla sin glans genom att återigen låta originalskådespelarna ta sig an de fantastiska Dr. Venkman, Stantz, Spengler och Ms Dana Barrett.


"Ghostbusters" 1984

Men så dök namnen upp; Kate McKinnon, Kristen Wiig, Melissa McCarthy och Leslie Jones. Wow tänkte jag, några från den kvinnliga komedieliten ska ta sig an detta - det kan inget annat än bli bra. Även om jag med handen på hjärtat fortfarande hade kvar en bit skepsis kvar i magen. Inte för att jag inte trodde att kvinnor kunde ta sig an ”Ghostbusters” (jag hade känt exakt likadant om filmen haft en manlig rollista), utan för enbart den anledningen att det inte kommer vara samma sak.

Så när skribenter hördes världen över, redan innan trailern kommit ut och prisade rebooten till skyarna för just den anledningen, att det var kvinnor i huvudrollen så kändes det inte rätt. Min skepsis stannade kvar hos mig och rotade sig ännu djupare. För är det så att filmen ligger så pass rätt i tiden att alla kommer gilla konceptet utan att (våga) granska insatserna? Vi kvinnor förtjänar absolut mer plats, vi förtjänar att ha samma lön som män för samma utförda arbete. Men jag ryggar mot tanken att jag ska tycka att ”Ghostbusters” nya form är fantastisk, av enbart den anledningen att jag är kvinna och vill ha samma lön som män.

För det är inte vad film handlar om. Film för mig har alltid handlat om att färdas till en annan plats, att för några timmar förflyttas från det som tynger en i ens egen tillvaro, till en plats där allting är möjligt. ”Ghostbusters” har för mig varit den perfekta tillflyktsorten. Där spöken härjar vilt, inga idéer är för dumma och med ett skojfriskt sinne kan man komma hur långt som helst.


"Ghostbusters" 2016

Av trailern att döma så har den inte visat något som kan ge de gamla klassikerna rättvisa. Det känns som en ren rip-off där man återanvänder favoritspöken, utrustning och kulisser, byter plats på kvinnor och män och mer än så verkar rebooten tyvärr inte bli. Men det räcker väl med kvinnor i huvudrollerna redo att ta plats och några gamla pärlor för filmentusiaster som mig att avnjuta för att filmen ska bli en Box Office-succé(?).

Jag vill inget hellre än att bli motbevisad när filmen väl kommer ut. Bill Murray och Sigourney Weaver ryktas trots allt dyka upp och tjejgänget kanske rent av briljerar. Men skepsisen är där och mitt filmhjärta tror att detta inte kommer bli något annat är ett rop till förändring från massorna och återigen en filmklenod som ändras allt för mycket så att den ska kunna passa in i samtiden. När originalen faktiskt redan är så bra som de bara kan bli.

Sara Andersson

Gästskribent
Gästskribent