5 mockumentärer som lurat sin publik

Ända sedan dokumentärfilmens begynnelse, har gränsen mellan fiktion och verklighet varit hårfin. Det har skapat ett ganska stort spelrum för de regissörer som vill testa publikens kritiska ögon. 1896 lurades den första biopubliken av ett tåg som kom rusande mot dem. Många blev så rädda att de flydde ut ur salongen. Trettio år senare lurar Orson Welles sin radiopublik att marsmänniskor är på väg att ta över jorden. Nu, drygt åttio år senare, har inte minst tekniken gjort det barnsligt enkelt att förvirra filmpubliken.

Här listar vi fem filmer som lärt oss att inte tro på allt vi ser. 

Långt innan Jackson ägnade sig åt hobbitar och orcher, försökte han sig på att grundlura sin nyzeeländska publik. Och visst lyckades han! "Forgotten Silver" visades i nyzeeländsk tv som vilken annan dokumentär som helst och berättar en synnerligen omvälvande och ny filmhistoria. Nya fakta läggs fram, om att en man vid namn Colin McKenzie var den förste att arbeta med ljud- och färgfilm. Publiken köpte hela historien, inklusive det faktum att McKenzies mastodontfilm "Salome" finansierades av ryska maffian och sorgligt nog orsakade döden av både hans fru och hans bror. Jackson lyckades skapa minst sagt upprörda åskådare, när sanningen om hans mockumentär kom ut. 

Av rädsla för att inte lyckas filma den riktiga månlandningen, gav Nixon, CIA och Nasa uppdraget till Stanley Kubrick att iscensätta månlandningen. Neil Armstrongs första steg på månen filmades alltså i själva verket på samma plats som "2001: Ett rymdäventyr". Hur skulle annars flaggan kunna fladdra i vinden? Hur skulle fotot kunna vara så felfritt? I "Dark Side of the Moon" berättar Kubricks änka, tillsammans med bland andra Buzz Aldrin och Henry Kissinger, en helt ny sanning om landstigningen på månen. Vilket i sin tur ger oss en inblick i hur Stanley Kubrick finansierade alla sina storslagna filmer. På vissa internetforum diskuteras denna dokumentär än idag, som om den vore fakta. 

Jag var fjorton år och jag blev rädd för pinnar och stenhögar i flera år framöver. Så drabbade "The Blair Witch Project" mig. Jag tror vi var fler som skrämdes upp ganska ordentligt av de skakiga kamerorna, storyn om de försvunna ungdomarna och deras återfunna videomaterial. 1994 skulle de ha gett sig iväg ut i skogen någonstans i Maryland, för att filma en dokumentär om ”Blair-häxan”. Ett år senare återfinns deras utrustning och deras filmade material blir just "The Blair Witch Project". En film som skulle komma att bli något av ett fenomen. Förutom filmen finns en hemsida med extramaterial, polisrapporter och fakta om myten kring Blair-häxan. Skådespelarna filmade allt material själva, fick var och en ledtrådar varje dag om hur de skulle agera och hade egentligen ingen aning om hur filmen skulle sluta. Jag har svår att tro att resultatet hade blivit lika skrämmande om inte skådespelarna varit rädda på riktigt. 

"Konspiration 58" är en fejkad dokumentärfilm om en förening, som tycker det är dags att sanningen kommer fram om fotbolls-VM 1958. Grundaren av föreningen, Bror Jacques de Waern, förklarar i filmen att det alltså aldrig hölls några världsmästerskap i Sverige. Allt var iscensatt av USA, FIFA och tv-industrin och var enligt föreningen ”en liten bricka i ett världspolitiskt spel mellan stormakterna”. Konspiration 58 har blivit en kultförklarad mockumentär. Och trots att jag vet att det är fiktion, kan jag liksom ändå inte låta bli att börja ifrågasätta skuggorna på foton och de märkliga byggnaderna utanför Nya Ullevi. 

Många var vi väl som undrade vad det var som flugit i Joaquin Phoenix, när han plötsligt uppträdde som obskyr rappare. Och vad hände när han framträdde i en högst absurd intervju hos Letterman? Hade han blivit galen? Var det sant att han verkligen skulle sluta som skådespelare för att ägna sig heltid åt att bli rappare? I "I’m Still Here" följer Casey Affleck sin svåger Joaquin Phoenix under ett år, då han satsar all sin tid på att spela in musik, uppträda och möta både media och publik. Phoenix är trött på den fejkade roll han tvingas iklä sig som skådespelare. Med den här filmen vill han visa sitt sanna jag. Något som resulterar i en parad av ocensurerade scener. Jag hade inte blivit förvånad om det här faktiskt hade visat sig vara en sann dokumentär.