- Tänk Leone, tänk italiensk B-film och tänk mig. Det här är en motherfucker, skitgrym film! Ett mästerverk som jag vill bli ihågkommen för, säger Tarantino på sitt vanliga, ödmjuka sätt.
Det har tagit över tio år, men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Eller åtminstone inte förgäves. För när kameran äntligen började rulla för Quentin Tarantinos "Inglorious Basterds" var det många som höjde på ögonbrynen. Skulle filmen äntligen bli av? QT, som han kallas i vissa filmkretsar, hade ju nämligen både högt och klart sedan länge basunerat ut att han skrivit på ett manus som just handlade om andra världskriget. Men en viss "Kill Bill", upphackad i två volymer, en hälft av den kommersiellt sett misslyckade "Grindhouse"-upplevelsen, "Death Proof", och ett otaligt massa producerande och presenterade av diverse filmer gjorde att Inglorious bastards snart verkade vara mer en myt än ett äkta manus.
- Jag vet att jag höll på jävligt länge att skriva och vid flera tillfällen kände jag att jag bara ville ge upp totalt. Men historien och min egen längtan att göra en spaghettiwestern gjorde att jag höll modet uppe hela tiden. Och nu är jag extra glad för det. Att vi får premiär i Cannes och deltar i tävlingen är bara grädde på moset, säger Tarantino själv.
Inbitna Tarantino-fans som vid begreppet andra världskriget började ana att QT själv blivit tam på gamla dagar eller plötsligt började satsa på Oscarsgalan mer än videobutiken kan andas ut. Inglorious bastards är inget pratigt eller sobert drama som utspelas sig när bomberna faller i Berlin. I stället är filmen som en bomb i sig själv, en exploderande kavalkad av våld, snygga kameraåkningar och, det som gör Tarantino till den han är, minnesvärda repliker.
- Det här är min spaghettiwestern, det är bara det att den utspelas under just andra världskriget, men historien i filmen är sådan som passar så bra med just den bakgrunden. Dessutom är detta något som de flesta kan relatera till på ett sätt som man kanske inte kan när två cowboys skjuter skarpt i en öken, har Tarantino själv sagt.
Och det är inte bara spaghetti i hans kokande gryta. Filmen tar smak och inspiration från bland annat Jean-Luc Godard-filmer och en speciell makaron-strid-genre som skapades just utifrån spaghetti western. Biopubliken kan alltså som vanligt räkna med att bli serverade ett hopkok av genrer som kommer göra att många kastar sig till DVD-hyllorna.
- Som med alla mina andra filmer handlar det om hyllningar och glädjen till det här underbara mediet. En filmnörd som jag blir alltid glad om man upptäcker något nytt utifrån mina filmer. Med "Kill Bill" blev till exempel kampsportsfilmer från öst helt plötsligt superpopulära.
Precis som i tidigare filmer är speltiden uppdelad i kapitel, denna gång fem stycken. Nytt för "Inglorious Basterds" är att det finns två stycken huvudhistorier. Inte den raka hämnden som Uma Thurman jagade eller den mosaik av händelser som fanns i "Pulp Fiction" alltså.
En historia skildrar amerikanska judesoldater som ska eliminera en grupp nazister medan den andra huvudhandlingen följer en ung judisk kvinna, spelad av Mélanie Laurent, som vill hämnas på samma grupp för mordet på hennes föräldrar.
- Rollen påminde i början lite väl mycket om The Bride från "Kill Bill" så jag passade på att ändra lite i hennes historia. Bland annat tror jag hon framstår som mer varm eftersom hon själv inte i grunden är en mördare som The Bride. Samtidigt är det blod hon är ute efter och Mélanie var precis rätt person för den sköra balansen mellan hat och medkänsla. Man kan nog säga att hon har en av de ledande rollerna, även om jag vill undvika att ha huvudroller med den här filmen, menar Tarantino.
- Vad säger man när en sådan visionär som QT ringer upp? Man tar så klart chansen! Det här är en fantastisk chans för mig att visa upp vad jag kan och en härlig kvinnoroll som vi inte är bortskämda med. Jag är jättestolt, menar Laurent själv.
Trots uttalandet att det inte finns någon exakt titelroll får man nog anta att befälet Aldo Raine, spelad av ingen mindre än Brad Pitt i en Hitler-liknande mustasch, kommer att vara på bioduken rätt länge. I hans judiska team som ska ta koll på samma nazistgrupp som Laurent, ingår bland annat Eli Roth, regissör av "Hostel", som en riktig skitstövel till soldat. Rollen var egentligen skriven och tänkt för Adam Sandler från början men då denna hoppade av för att spela in "Funny People" av Judd Apatow i stället kände Tarantino att splatterkompisen Roth var helt rätt för jobbet. Roth står också som regissör för en film i filmen, "Nation's Pride", som är en form av parodi och omarbetning av Leni Riefenstahls filmer som var ren och skär krigspropaganda.
- När man ser Riefenstahls filmer blir man helt förundrad att någon faktiskt tilläts att göra sådana filmer. Dels för deras horribla budskap, men också för att det var så katastrofalt dåliga. Det var skitkul att göra den här filmen i filmen-grejen och jag hoppas att jag kommer att bli känd som en version av Sarah Palin inom nazistsympatisörerna, menar Roth.
Annars har Tarantino valt att använda sig av relativt okända skådespelare i de flesta rollerna. Men typiska QT-skådisar som bland annat Samuel L. Jackson och Julie Dreyfus syns i mindre roller medan så vitt skilda namn som Michael Fassbender, Mike Myers (!) och Diane Kreuger tittar förbi. Leonardo DiCaprio och Simon Pegg var också med i diskussionerna, men hoppade av olika anledningar av. Pegg fick dock Tarantino att på hedersord lova att ta med honom i nästa film. 
Det mest pikanta inslaget lär dock bli Maggie Cheung som Madame Mimeux, en fransk kvinna som äger en biograf i Paris där en stor del av handlingen utspelar sig. Rollen var från början skriven och tänkt för Isabelle Huppert som dessutom var intresserad, men efter att Tarantino träffat henne personligen drog han tillbaka sitt erbjudande då han fann henne vara för divig för att stå ut med under en inspelning. Ironiskt nog är det just Huppert som är ordförande i årets Cannesjury där Inglorious bastards tävlar om Guldpalmen. Man kan väl anta att det inte förväntas bli något större prisregn över filmen, men QT har ju redan en palm från 1994 då han vann för "Pulp Fiction".
En av Tarantinos vanliga stallhästar, Michael Madsen, var också påtänkt till den version av filmen som var planerad att vara färdigproducerad till 2004, men då så pass många andra filmer om andra världskriget var i produktionsstadiet bestämde sig Tarantino att skrota idén ett tag och satsa på "Kill Bill".
- Jag hade också oerhört svårt att hitta på ett slut till filmen och hade skrivit hur mycket som helst. Efter att Kill Bill blev den enorma film som den blev, den var ju från början tänkt som en kort, rak historia, så började jag stryka som en galning och fick då ned manuset till en längd som skulle kunna skildras i endast en film. Jag tog bort många olika sidohistorier som helt plötsligt inte passade, men premissen att det skulle vara som om man gjort "Den onde, den gode och den fule" i ett naziockuperat Frankrike kvarstod.
Förutom dialogen och filmreferenser är det många som förknippar Tarantino med hans val av musik. Och även om han påstår sig ha varit mer stram denna gång utlovar han lite kryptiskt att allt inte kommer att vara tidsenligt.
- Bli inte förvånande om någon rapar här och där, ler han.
En annan sak om hans filmer brukar vara fulla av är stiliserat våld och ser man till de affischer som börjat komma upp lär knappat "Inglorious Basterds" ha lite av den varan. I den trailer som släpptes i februari pratar Brad Pitts karaktär om att de ska tortera, döda och skalpera nazisterna. Nice.
- Våld är alltid en del av mina filmer och av den enkla anledningen att livet är våldsamt. Å andra sidan har mina filmer heller knappast några budskap, de är underhållning för stunden och så även "Inglorious Basterds". Bara för att den utspelar sig under en tid som förknippats med stora, livsavgörande världshändelser, betyder det inte att det är fucking skollektion.
Själva produktionen, som var förvånande kort och effektiv i jämförelse med "Kill Bill" som drog över tiden rejält och tog ett år innan den var färdigfilmad, började i oktober förra året och avslutades i början av 2009. Stor del av produktionen och efterarbetet skedde i Babelsberg Studios i Berlin som är den äldsta, fortfarande använda storskaliga filmstudion i världen.
- Det kändes kanon att filma på plats i Tyskland. Alla var skittrevliga och ville hjälpa så mycket de kunde. Sedan är det en liten dröm för mig som filmnörd att få spela in där.
Eftersom man väldigt gärna ville visa den i Cannes i år, hade Tarantino i samarbete med produktionsbolaget Weinsteins Company, lagt upp en plan för att hinna att både spela in och sedan producera filmen på bara sex månader och väldigt kort inpå dess premiär. Något man normalt inte gör i amerikanska filmproduktioner.
- På ett sätt är det både skrämmande och väldigt kul. Vi får mindre tid att skapa historien i klipprummet men den blir också mer som det man tänkte när man startade inspelningen. Vi behåller den ruffa känslan och det gillar jag, säger Tarantino.
Förutom världspremiären i Cannes som blir den 20 maj kommer filmen att få en världsomspännande release i augusti där det svenska premiärdatumet för tillfället är planerat till den 21 augusti.
- Ni får våld, vackra kvinnor, coola snubbar och skön musik i spaghettiwesterninramning med andra världskriget i bakgrunden. Vad kan gå fel? menar Tarantino självsäkert.
Man är inte ensam om man vill instämma.
