10 underskattade soundtracks

1 November 2015 | 12:00

10 underskattade filmsoundtracks

En eklektisk blandning av skäggig indierock, soulig funk och taggtrådsvass industrirock – och allt däremellan.

Filmmusik är som bekant något av en djungel. För varje lyckat soundtrack finns det ett dussin mediokra och extremt spretiga filmskivor. För att bringa lite klarhet i vilka som håller måttet bad vi skribenterna på nördiga musiksajten HYMN lista några underskattade filmsoundtracks genom åren. Resultatet blev en eklektisk blandning av skäggig indierock, soulig funk och taggtrådsvass industrirock – och allt däremellan.

Blue Valentine (2010)




Brooklynbaserade indierockarna i Grizzly Bear står för majoriteten av spåren på det här albumet, men det gör inget eftersom deras musik är som gjord för romantiska indieflicks av det här slaget. Men det är ändå låten “You and Me” av The Platters som man så här i efterhand minns allra mest från filmen. Scenen där Ryan Goslings rollfigur deklarerar för Michelle Williams dito att han har skaffat fram en låt som bara är deras - det är romantik när det är som allra bäst. 

Empire Records (1995)




En film som handlar om en skivbutik bör ha ett hyfsat soundtrack, det är väl ganska självklart egentligen. Empire Records är en enda lång eargasm för oss som älskar att nostalgifrossa i nittotalets indie- och collagerock. Här trängs Lemonheads Evan Dando med The Innocence Mission, The Cranberries och Better Than Ezra. Den förstnämnda gör förövrigt en lysande cover på Big Stars “The Ballad Of El Goodo”. 

Blacula (1972)




1970-talets blaxplotationfilmer fick en revival i slutet av 90-talet, inte minst tack vare Tarantinos kärlek till genren. Funkiga soundtracks var en given ingrediens för genren och mest känd av dem alla är utan tvekan Isaac Hayes "Shaft". Men rota lite längre bak i skivbacken och det finns juveler värda att dammas av. Gene Pages souliga soundtrack till bisarra vampyrfilmen "Blacula" är just en sådan. Fylld till bredden av wahwahgitarrer, svepande stråkar och snygg falsettsång är det ett album som håller alldeles utmärkt än idag. 

Marie Antoinette (2006)




Sofia Coppolas musiktunga kostymdrama är fullspäckad av snygga elektroniska slingor och manglande gitarrer. Anakronistiska detaljer som när det dansas till tonerna av Siouxsie and the Banshees förstärker att filmen kanske handlar lika mycket om universella tonårsteman som identitetsskapande som om en 1700-talsdrotning. Låtvalet är konstant briljant, som när Robert Smith viskar fram “Sometimes you make me feel like I’m living at the edge of the world” i “Plainsong”. 

The Matrix (1999)




Ska man rädda världen från maskinerna, kan det inte vara blipblopig electronica som står för soundtracket. Nej, det måste vara mörkt, hårt och adrenalinpumpande mangel. Det är Marilyn Manson, Rage Against The Machine (!), Rammstein och Ministry som står för ljudmattan i den enda film där Keanu Reeves kommer till rätta. De djupa existentiella frågorna om vem du är och vilka val du gör matchas perfekt med de ytliga, men ack så viktiga, yttre attributen. Temafärg: Svart.

Sixteen Candles (1984)




John Hughes ligger bakom flera av 80-talets bästa ungdomsfilmer, men flera av hans klassiska filmer som Pretty In Pink och Breakfast Club består även av en samling bra låtar. Sistnämnda film börjar med några textrader ur David Bowies “Changes”. Sixteen Candles föregår Hughes mest berömda filmer, men redan här hittas en intressant blandning mellan nytt och gammal. Orginalsoundtracket bestod dock av bara fyra låtar, däribland bortglömda 80-talsgiganterna Thompson Twins, som får avrunda filmen genom synthfläskiga “If You Where Here”. Molly Ringwald ser sin stora kärlek och det visar sig att det inte är så illa att vara sexton. På Live Aid sjöng nämnda band tillsammans med Madonna. Alla som minns räcker upp en hand. 

Ghostbusters (1984)




Nej, Ray Parker Jr:s hit med samma namn är knappast bortglömd. Men handen på hjärtat, kommer du ihåg någon annan låt från soundtracket? Det är synd, för här finns några gnistrande 80-talsjuveler av namn som försvunnit i historiens dimma. Superkitchiga “I Can’t Wait Forever” av Air Supply och neonfärgade balladen “Magic” av Mick Smiley är två låtar som bara kunde ha skapats 1984. Visst, det kanske inte är ett soundtrack som är bra rakt igenom, skivan är alldeles för spretig för sitt eget bästa. Men som ett stycke klatschig 80-talskultur är den smått briljant.

Reservoir Dogs (1992)




Att kalla ett av Quentin Tarantinos soundtracks för bortglömda är att överdriva, men det är alldeles för få som har koll på Reservoir Dogs härliga blandning av svunna klassiker. Trailern inleds med Stealers Wheels underbara “Stuck In The Middle With You” från 1972 och när denna låt hörs i bakgrunden finns bara en möjlig utgång. Du väljer att se filmen! Det bästa betyget ett soundtrack kan få. Björn Skifs fick dessutom sin första revival genom att Tarantino valde att ha med Blue Swedes “Hooked On A Feeling”. Denna låt finns som bekant med i blockbustern Guardians Of The Galaxy.

Moulin Rouge! (2001)




Baz Luhrmann hann med ett par originella, excentriska filmer innan Hollywood gav honom alldeles för stora budgetar för hans eget bästa, och under Red Curtain-eran kunde man alltid räkna med att en träffsäker soundtrack från den australiske regissören. Musiken till ”Moulin Rouge!” blev mest känt för den stjärnspäckade covern av “Lady Marmalade”, men den är bland de minst minnesvärda låtarna i filmen. Resten av skivan är precis som filmen överdådig och fullsmockad med allt – smalt, brett, rasande tempo, tango, bollywood, oväntade covers, originallåtar, Rufus Wainwright, Beck, U2 och kulturella referenser en masse. Storslagna “Bolero”, som spelas under sluttexterna och inte bör missas, finns dock bara på andra delen av soundtracket.

Timmarna (2002)




Philip Glass har gjort många mästerliga ljudsättningar av filmer, men hans musik till Stephen Daldrys ”Timmarna” är i en klass för sig. Det är knappast ett soundtrack som spelas för att sätta stämningen på fester, men de subtila stråkarna och porlande pianot som repeterar sig och ändå konstant förändras, etsar sig fast i minnet hos den som lyssnar. Musiken är stillsam, utan att vara tråkig. Grandios, utan att kräva för mycket uppmärksamhet. Titlarna är trista för den som inte kan historien, men de inledande två spåren ”The Poet Acts” och ”Morning Passages” samt sista ”The Hours” är höjdpunkterna. Skippa Norah Jones och annan behaglig popmusik vid nästa middag och spela denna otroligt vackra och dramatiska skiva.

Har ni några favorit-soundtracks att tipsa om? Lämna en kommentar nedan.
Gästskribent
Gästskribent