Filmåret 2025 bjöd på ett ovanligt brett spektrum av ämnen att gråta till. Självrannsakande familjedramer, zombies på överlevnadshumör, poetiska cancerresor och nostalgiska återkomster stod sida vid sida – ofta oväntat nära varandra.
Flera filmer slog undan benen på mig med kirurgisk precision. Andra smög sig på och träffade mig med en näve rakt på käften när jag som minst anade det. Till dem hör flera skräckfilmer som fick mig att PMS-böla likt en förorättad tonåring.
Här är tio filmer från 2025 som fick mitt hjärta och mina tårkanaler att brista – av sorg, av värme och ibland av den där stilla tillfredställelsen som bara riktigt bra berättelser kan väcka.
Sentimental Value
Joachim Triers “Sentimental Value” följer systrarna Nora och Agnes efter deras mammas död. De tvingas konfrontera sin frånvarande pappa (spelad av en magnifik Stellan Skarsgård) med allt de burit på i tystnad.
Filmen fångar saknaden, ilskan och den där brännande längtan efter att bli sedd av någon som borde ha funnits där. När de tre försöker hitta tillbaka till varandra känns allt skört och brutalt ärligt.
Det är svårt att hålla tillbaka tårarna när man inser hur mycket mod en enkel akt av försoning kräver. Scenernas nakenhet gör att det känns som om man får bevittna något närmast förbjudet intimt.
Näsdukar: 3
My Old Ass
“My Old Ass” är en lekfull, rolig, varm och förvånansvärt känslosam dramakomedi om identitet och sammanhang. Tonåriga Elliot möter en framtida version av sig själv under en psykedelisk-tripp.
Samtalen mellan de två versionerna av Elliot är fulla av livsvisdom och ömhet, och stunderna är flera då jag läcker som en rostig sil.
Filmen påminner om att livet sällan blir som man tänkt sig – och att man måste vara snäll mot den person man varit men också hunnit bli. Det är en film som klappar en på axeln och viskar att allt kommer bli okej.
Näsdukar: 3
28 Years Later
Alex Garland och Danny Boyle återvänder till zombiescenen med oväntad känslotyngd. Historien utspelas i ett postapokalyptiskt Storbritannien och kretsar kring elvaårige Spike, som bor i ett zombiefritt samhälle på en ö.
Hans mamma är svårt sjuk och Spike tar henne på en farlig resa till en läkare på det infekterade fastlandet.
Pojkens kärlek och beundransvärda vilja att till vilket pris som helst rädda modern är hjärtskärande. Och när han misslyckas – och de två tvingas ta farväl i några stilla scener – brister allt. Jag har inte gråtit så här mycket av en zombiefilm sedan Glenn blev mos under Lucille i “The Walking Dead”.
”28 år senare” är ett apokalypsdrama med hjärta, som väcker en existentiell sorg som länge skaver i mitt bröst.
Näsdukar: 4
Sinners
“Sinners” handlar om två bröder i 1930-talets Mississippi som försöker skapa en trygg och levande plats för områdets svarta genom sin bluesklubb. Deras dröm och tillvaro hotas när vampyrer – som symboliserar förtryck och rasism – tränger sig på under premiärkvällen.
Filmen väver ihop mänskliga band, kultur och förlust på ett sätt som pressar fram tårar man inte riktigt var redo för när man satte sig tillrätta framför den. “Sinners” är en mångbottnad rysare som berör just för att den bär på ett viktigt tema och påminner om ett brutalt förflutet som aldrig riktigt släppt taget i nuet. Skuggan av slaveriet ligger som en dov underton och ger dramat en tyngd som känns i hela kroppen.
Särskilt starkt blir det när karaktärernas sorger och minnen av förlorade kära tonar fram och ger berättelsen en mänsklig smärtpunkt som gör att allt slår ännu djupare.
Näsdukar: 4
Bob Trevino Likes It
Lily Trevino snubblar över en man på Facebook som delar namn med hennes pappa. Även om han är en främling är det något i hans vänliga profil som får henne att vilja skapa och hålla kontakt.
När de börjar skriva med varandra blir det tydligt att den här okände mannen erbjuder något hon längtat efter länge: ett slags sammanhang, ett gensvar, en form av familjevärme hon aldrig fått hemifrån – allra minst av sin riktiga far.
Filmen är stillsam och rolig, men också emotionellt tung. Den skildrar ensamhet och hur läkande det kan vara när någon oväntad plötsligt ser en – verkligen ser en. Små, ömsinta handlingar fyller filmen med en tyst tröst som smyger sig in under huden.
Det finns en värme här som känns på riktigt, nästan som en påminnelse om att familj ibland skapas på de mest oväntade sätt. Slutet bjuder på ett ömsint gråtkalas som jag länge efteråt hulkade till.
Näsdukar: 4
Jay Kelly
I “Jay Kelly” spelar George Clooney en firad skådespelare som ska till Italien för att ta emot ett pris. Resan förvandlas snabbt till en introspektiv tripp, orsakad av en kris ingen PR-agent i världen kan rädda honom från.
Bakom glamouren finns tomhet, avstånd till familjen och en ensamhet som grott i karriärens skugga. Det blir stark känslomässig meta när Jay kliver in i sin yngre versions liv och betraktar sitt unga jag med livserfarenhetens blick.
Filmen gör ont för att den egentligen inte alls handlar om berömmelse, utan om vad som blir kvar när applåderna tystnat. Eller ännu mer det som finns när ingen alls applåderat. Det är en studie i stilla förtvivlan över ett liv som levts i blindo, och den träffar mitt solar plexus hårt.
Näsdukar: 4
Bridget Jones: Mad About the Boy
Att återse Bridget känns som att öppna ett gammalt kapitel i mitt eget liv. Jag har vuxit upp med henne och idag är vi båda äldre, lite kantstötta, men också starkare – fast fortfarande lika förvirrade.
Filmen balanserar humor och vemod på ett övertygande sätt, som få romantiska komedier klarar. Det är både hjärtskärande och hoppfullt att se Bridget sörja sin stora kärlek samtidigt som hon trevande försöker våga hoppas på en ny.
Nostalgin är genomgående och tårarna jag fäller är lika delar skratt och värmande igenkänning, som sorg över tiden som gått. Filmen låter vår Bridget träda in i en ny fas med värme och självdistans, utan att hon någonsin förlorar det charmiga kaos som gjort henne så älskad i alla år.
Näsdukar: 4
Come See Me in the Good Light
Denna dokumentär följer poeten Andrea Gibson och hens partner efter en cancerdiagnos. Genom vardag, behandlingar och spoken word öppnas en dörr till en sårbar men kärleksfull verklighet som är omöjlig att värja sig emot.
Poesin är filmens hjärta och den krossar, ömsom smeker, mitt eget. Andrea sätter ord på det som är svårt att säga och binder ihop bottenlös sorg med hoppet som ändå finns i varje andetag.
Jag grät mig igenom denna otroligt fina film, både av fasa över döden och av lättnad inför acceptansen av det oundvikliga i livets ände. Det här är en berättelse som rör om på flera plan samtidigt.
Näsdukar: 5
Downton Abbey: The Grand Finale
Ett värdigt och varmt avsked till en TV-epok som präglat en hel generation. Filmen är full av nostalgi och vet exakt vilka strängar den ska spela på för maximal gråteffekt hos sina fans.
Finalfilmen blir drabbande just för att den knyter ihop berättelsen med samma elegans och känslighet som serien alltid haft. Den omfamnar förändringen som väntar familjen Crawley och ger publiken en sista, stilla glimt av deras värld så som den varit.
När tidigare bortgångna karaktärer återvänder i korta klipp brister allt hos mig, och för en stund känns det som när jag ser slutet av “Titanic”. Filmen avslutas med ett porträtt av Maggie Smith med texten “in memory of”, vilket får mitt inre att kollapsa. Älskade tant – vad världen är tristare utan dig.
Näsdukar: 5