We Live in Time 2024

John Crowleys (“The Goldfinch”, “Brooklyn”) senaste är ett småcharmigt, Hallmark-liknande melodrama som hoppar fram och tillbaka mellan olika tidsperioder i stjärnkocken Almut (Florence Pugh) och Weetabix-marknadsföraren Tobias (Andrew Garfields) liv.

 

De träffas nästan ödesbestämt när Tobias strövar genom stadens gator nattetid på jakt efter en penna att skriva under sina skillsmässohandlingar med. Sen vaknar han upp på sjukhuset efter att ha blivit påkörd av en bil och där sitter Almut - som visar sig vara den som kört på honom.

 

En het förälskelse tar vid - tills hon diagnosticeras med äggstockscancer. Från att inte vilja ha barn, och inför utsikten att nu inte kunna få barn, väljer hon att bara ta bort ena äggstocken, frysa sina ägg, och efter cancerbehandlingen skaffa barn via IVF.

 

Den lilla familjen är lycklig och livet leker - tills hon får ännu en diagnos. Cancern är tillbaka och svårbotad denna gång. Livsdilemmat påminner om Pedro Almodovars “The Room Next Door” med samma dödstema - hur väljer man att dö? Tyna bort i sjukdom och smärta, ta piller och få slut på det, eller sätta hoppet till nya, experimentella behandlingar?

 

Almut vill hellre ha sex roliga månader än tolv jobbiga där hon är skallig och kräks. Men det visar sig bli svårt att prioritera tiden mellan familjen och jobbet hon älskar, alltmedan orken tynar. Allt detta är indelat i tre distinkta tidslinjer som kan kännas något förvirrande i början, men klarnar och tydliggörs allteftersom; man känner igen dem på Almuts frisyrer - hon har lugg när de möts, längre hår i nutid när hon får cancerdiagnos nummer två, och är rakad på slutet.

 

Filmen har både charmiga och muntra moment trots det dystra temat, men det sentimentalt drömska och jämna tempot gör att den känns lång. Man sitter och småler sig igenom deras första dejt, man blir hungrig och matlagningssugen när man ser Almuts måltidskreationer, men filmen känns handlingsfattig när temat väl etablerats och saknar överraskningar. Man vet vartåt det bär.

 

“We Live in Time” är nära två timmars melodramatiskt lidande med klassiska romcom-ingredienser. Tycker man om filmer som “Cha Cha Real Smooth” kan nog även denna falla i smaken, för kemin är fin mellan Pugh och Garfield, och handlingen åtföljs av trivsamt gitarrplonk. En vardagsrätt som fyller magen men saknar eftersmak.