Villa Thalassa - Helgen v. 48 2012

I en gammal herrgård har en PR-byrå bjudit in en blandad skara individer till en helg med oklar agenda. (Det kunde varit början på en hyfsad skräckis, men det är också det roliga med "Villa Thalassa". Man vet aldrig riktigt var historien ska ta vägen härnäst, eller vilken genre den platsar i egentligen.)

Ett rockband som hade sin storhetstid på gymnasiet, och har varken gett upp sina drömmar eller bytt kläder sen dess. En filmregissör från Malmö, en varietéskådis, en svartklädd poet med flera - snart får de alla veta att deras oupptäckta talanger är svaret till varför de kallats dit. Lekledaren, Gonzales, påstår sig kunna leda dem till storhet om de bara deltar i diverse övningar och kurser de kommande dagarna. Tja, de flesta av dem har ändå inget bättre för sig, och löftet om en storvinst skapar nyfikenhet.

Jag ser "Villa Thalassa" på filmfestivalens första lördag. Bara fem dagar tidigare blev den helt klar, och för två månader sen fanns det överhuvudtaget ingen film. Det är rätt fascinerande faktiskt: vintern utanför fönstren är samma vinter vi går och fryser i nu.

De har döpt konceptet till Weekendfilm, Robert Lillhonga och hans vänner. Kortfattat handlar den om att sluta tigga pengar, klaga på att ingen vill satsa på en, och sakta se sina ambitioner gå i kras. Nej, filmare, ta din kamera och tryck på rec! Svårare ska det inte behöva vara att berätta sin historia. Således knåpade man ihop "Villa Thalassa" under en decemberhelg i Skåne, redigerade rubbet efterföljande månad och fyllde kort därefter varenda stol på premiärvisningen på Göteborg Film Festival.

Tanken är god. Jag blir riktigt imponerad av människor som tänker utanför lådan. De som tar saker i egna händer och vänder motgångar till möjligheter. Men nu till det viktiga, är det bara en kul gimmick eller blev det något sevärt av det hela?

Jomen, resultatet är över förväntan lyckat, alla begränsningar till trots. Jag håller ögonen öppna efter klaff-fel och småmissar på vägen, men hittar inga. Att de flesta av filmens skådespelare skulle vara amatörer finns det inga spår av, tvärtom känns alla säkra och genuina i sina roller och inspelningen verkar på inget sätt framstressad. Det är, tekniskt och innehållsmässigt, en stabil långfilm (om än lågbudget, med handkamera och befintligt ljus). För att inte nämna, en udda film med mycket humor - som ofta ligger åt det där härligt konstiga och bisarra hållet. 

Man kan välja att se den som en känga åt kulturetablissemanget, en skruvad relationskomedi eller varför inte ett herrgårdsmysterium. Hur du än väljer att se och tolka innehållet är det en oförutsägbar historia med udda karaktärer, intressanta tankeställare till oss alla och flera fniss på vägen. Och, förhoppningsvis, en inspiration till nya unga filmare.