This Must Be the Place (2011)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Cheyenne är en pensionerad rockstjärna som, efter att strålkastarljuset slocknat och sminket torkat in, lever på royalties i Dublin. Hans pappa som han inte pratat med på flera år ligger på sin dödsbädd. Det får honom att ta båten till New York där han upptäcker att fadern hade en besatthet: att ta hämnd för den förnedring han tvingades utstå som ung i Auschwitz. Cheyenne bestämmer sig för att fortsätta faderns mission och startar en resa - i sin egen takt - genom USA.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: THIS MUST BE THE PLACE

En märklig resa
#SFF11 - Paolo Sorrentinos film om en goth-rockande Sean Penn som lagt karriären på hyllan är en charmig historia som bitvis känns lika vilsen som huvudkaraktären.

Sean Penn spelar Cheyenne, en avdankad rockstjärna som sedan länge passerat sin storhetstid men fortfarande har långt stripigt hår, läppstift och mörk ögonskugga. Han bor i en gigantisk villa i Dublin tillsammans med sin fru Jane, spelad av Frances McDormand. Där lever de på royalties från Cheyennes musik.

Om dagarna handlar han med aktier, spelar pelota i sin tomma swimmingpool eller tittar på tv i sitt alldeles för stora vardagsrum. Men mest så saknar han motivation och är extremt uttråkad, eller “a tad depressed” som han själv uttrycker det.

När Cheyennes pappa dör får han reda på att pappan hela sitt liv försökt hitta en nazist som plågade honom i Auschwitz. Den åldrade rockaren tar båten till New York, bestämmer sig för att leta reda på nazisten och ger sig ut på en märklig resa genom USA för att hitta honom.

"This Must be the Place" är i grunden en charmig historia men försöker vara för udda för sitt eget bästa. Sean Penn är rätt bra i huvudrollen, men känns så överdrivet feminin och tystlåten att det nästan blir en parodi istället för att man ska kunna ta karaktären seriöst.

Hela filmen känns som ett billigt försök att locka Oscarsnomineringar genom att vara så udda som möjligt och skapa en “svår” roll åt Penn. Den har en del likheter med Oscarsbelönade “Crazy Heart” från 2009 som också handlar om en föredetta rockstjärna som träffar nya människor och därefter växer som person. Den rollen gav Jeff Bridges en Oscar, men jag skulle verkligen bli förvånad om Sean Penn lyckas plocka hem några guldstatyetter för den här rollen.

Frances McDormand är ett välkommet inslag och gör filmen lite roligare, även om hon bara har ett fåtal scener. Övriga skådespelare som Judd Hirsch, Eve Hewson och Kerry Condon är också bra. Vi får även se Harry Dean Stanton i en kort scen och musikern David Byrne spelar sig själv i ett par scener.

Mitt i filmen finns en en onödigt lång scen där Byrne och hans band spelar en av sina låtar inför en fullpackad publik och visst, det är lite coolt, men att vi ska se bandet spela en hel låt på 2-3 minuter bara för att till sist få se Sean Penns karaktär stå längst bak i publikhavet tillför egentligen inte särskilt mycket till handlingen.

Paolo Sorrentinos regi funkar överlag, men storyn är spretig och ibland lika vilsen som Cheyenne själv känner sig i början av filmen. Seriöst drama och komedi är blandat på ett sätt som gör det svårt att veta var man har filmen och jag undrar om Sorrentino själv visste vilken typ av film han ville göra.

Filmens tempo är lågt och även om man vill veta hur det kommer gå för Cheyenne så blev jag allt mer uttråkad ju längre filmen gick. Gillar du Sean Penn så är filmen ett givet val just för att han gör en så annorlunda roll, men det är synd att hans skådespeleri inte är det snäpp starkare som hade krävts för att göra "This Must be the Place" till en bättre film. 

Andreas Climent Skribent
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
Lebowski
Vilken skådis Sean Penn är! Det tar mig ca 10 minuter innan jag hinner komma underfund med vilken denna märkliga karaktär är, men sen blir det höga skratt  och många, många eftertänksamma stunder. 

För dialogen är nämligen lysande, och filmen är hela tiden oförutsägbar, utan att vara sådär knäpp som Wes Anderssons filmer brukar vara, konstig bara för konstighetens skull. Den känns i all sin absurdhet ganska realistisk, trots Penns Robert Smith look-alike. Filmen blir bara bättre och bättre ju mer den lider och jag fläskar på med en stark fyra i betyg!
Danne
Jag fann Penns  skådespel suveränt som vanligt men rollen han spelade kunde ha varit lite mer utåt. Han var ju liksom rockstjärna en gång i tiden. Nu lunkar han bara runt lite. Nä den delen köper jag inte. Den var också ganska seg i mitten. En svag trea.
användaren borttagen
Håller inte med någon som hyllar denna film.I mina ögon så är detta en no-brainer.Överspel,schizofren regissör som inte vet vad kameran är till för och manusförfattare som komprimerat flera dumma historier i en film!Kort och gott USELT! Svag 2.a och då är jag snäll!Spoiler! En rolig scen faktiskt!När Sean Penn försöker smyga in i ett hus med en vrålande gås bredvid sig,samtidigt som en senil kärring dricker mjölk ur kylskåpet!
Visa fler (5)

Veckans populära filmer

Visa fler