The Unbearable Weight of Massive Talent 2022

Cage spelar här en tillskruvad version av sig själv, en självcentrerad och svärande filmstjärna mitt i en kreativ kris och med pengaproblem - hur långt ifrån verklighetens Cage, det kan diskuteras. 

 

En snabb ekonomisk räddning uppenbarar sig: löftet om en miljon dollar för att gästa en stenrik beundrare på hans födelsedag på Mallorca. Motvilligt tackar Nick ja till jobbet men blir snart insyltad i en kidnappningskomplott, med både CIA och skjutglada terrorister i hasorna. Han börjar undra om hans mystiske värd Javi (Pedro Pascal) verkligen bara är ett excentriskt fan - eller i själva verket en hänsynslös gangsterboss? Javi verkar däremot nöjd med att mest snacka filmidéer som kan sätta hans stora idol i rampljuset igen. 

 

Att säga att Nicolas Cage föddes till att spela den här rollen är en klar underdrift. Det är inte bara för att han spelar sig själv, eller iallafall leker med sin egna image. Det här är ju den typen av roller som vi kommit att älska honom för: en over-the-top-karaktär med stor karisma, skön stil, tuffa oneliners och förmågan att både spänna actionmusklerna och leverera en del glimten-i-ögat-humor. Han bjuder på sig själv och gör det med passion. En del kan med all rätt tycka att han gjort en massa skräp under 2010-talet, enkla lönecheckar utan höga krav, men känn ingen oro - här har han definitivt hittat hem och ger fansen precis den Crazy-Cage vi har saknat.

 

Som bäst och tokigast är scenerna där han agerar mot sig själv: i återkommande fantasi-inslag möter dagens Cage den unge ”Wild at Heart”-Cage där han/de grubblar över var livet tog honom och vart karriären är på väg.

 

Samtidigt vill jag ha mer. Mer av den utlovade Hollywoodsatiren och mer av blinkningarna till den långa meritlistan, som sträcker sig över 40 år och täcker mer än 100 filmroller. Det är en njutning att se en av vår tids mest fascinerande skådisar driva med sig själv, och jag suger i mig varenda referens så fort ”Face/Off” eller ”The Rock” nämns, men… man gör liksom ingenting av det lovande upplägget.

 

Istället förlitar sig regissören Tom Gormican (”That Awkward Moment”) på att samspelet mellan Cage och Pascal ska bära upp filmen. Det gör det inte. Det tråkar ut mig under hela den släpande mittenakten. Nick och Javi utvecklar en förtrolig vänskap (trots de där misstankarna om kriminella aktiviteter) och när de kompis-bondar och bollar filmuppslag öppnar det för metahumor: handlingen de spånar fram är mer eller mindre det vi ser utspela sig på vita duken. Man bygger upp spänningen till en actionpackad tredje akt, men istället för att blåsa på för fulla cylindrar i något slags härligt överdrivet ”Den siste actionhjälten”-scenario faller det hela förvånansvärt platt. Budgeten räckte knappt till en vettig explosion och publiken får nöja sig med någon enstaka trött biljakt och skottlossning. 

 

Komedin landar på en godkänd nivå, iallafall när Nicolas Cage får fritt utrymme. Som action lämnar detta mycket att önska. Det andas lågbudget och b-film, men om skådespelaren menar allvar med att lämna tramsrollerna bakom sig, så är det iallafall värt respekt att han gör det med ett självironiskt sista farväl till blockbuster-hjälten från förr.