The Trip to Greece 2020

Regissören Michael Winterbottom återförenar för en fjärde – och sista gång – skådespelarna Rob Brydon och Steve Coogan för en till TV-resa med mat och snack. Liksom tidigare säsonger har även denna redigerats om till en långfilm och att trion utnämnt den till final känns som ett sunt beslut.
 
Vi har sett de brittiska komikerna bila och äta sig igenom England, Italien, Spanien och denna gång Grekland. Konversationer har inkluderat allt från avundsjuka på varandras karriärer och privatliv, filosoferande kring historia samt ett ständigt duellerande i imitationer av diverse kulturpersonligheter.
 
Denna gång reser de i Odysseus fotspår med avstamp i Troja hela vägen till Ithaca. Duon har mognat lite sen sist – lite lugnare, tröttare och med fler fåror i ansiktet. Coogan är aningen mer ödmjuk medan Brydon inte lika desperat törstar efter uppmärksamhet. Men mellan de vuxnare samtalen blir det ivriga allsånger och dialektdebatter.
 
Redan i inledningen drar de paralleller mellan James Joyce och J.K. Rowling samt improviserar fram en dialog mellan Coogans ”Helan och Halvan”-karaktär och Bane i ”The Dark Knight Rises”. Det är roande, ofta fyndiga referenser till såväl populärkultur som historia. Men liksom i de senaste delarna blir det lika ofta utdraget och påfrestande.
 
Det är charmigt att se radarparet skratta åt varandras skämt. Liksom i Richard Linklaters ”Boyhood” och ”Before”-trilogi är det fascinerande att se dessa människor åldras och deras relation fördjupas under så lång tid, trots Coogans envisa påstående att de egentligen inte är vänner. Men man saknar de starka personligheternas käbblande och en egentlig konflikt att engagera sig i.
 
Filmen lyfts av injiceringen av en dramatisk ton som passar avslutningen. Metan i när Coogan poängterar hur han utvecklats till en mer dramatisk skådespelare och sedan får reagera på en allvarligare sidointrig är förvånansvärt effektiv. Winterbottoms beslut att ta filmen på allvar trots att huvudpersonerna fortsätter att skämta är ett smart beslut.
 
Han utnyttjar även de fantastiskt vackra miljöerna väl och fotot är lika utsökt som maten ser ut att vara. Här finns även några briljant komiska inslag som när man gör narr av det kända ledmotivet till 80-talsfilmen ”Triumfens ögonblick”, brittiske skådespelaren Ray Winstones version av ”Henry VIII” eller en dissektion av tortyrscenen i ”Maratonmannen”. Men när allt är sagt och gjort känns det väldigt lägligt och motiverat att ta farväl av den här serien. Tack för resan!