The Quiet Roar (2014)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
En 68-årig kvinna som diagnostiseras med en dödlig sjukdom väljer att möta sin rädsla genom en ovanlig terapiform kombinerad med intag av en hallucinogen drog. I en drömsk men samtidigt realistisk upplevelse förflyttas hon genom sitt undermedvetna 40 år tillbaka i tiden, där hon konfronteras med sig själv, sina barn och sin före detta man.
Visa hela synopsis
Betyg
Läs recension
2.9 av 8 användare
Ingen du följer har betygsatt
Logga in så gissar vi ditt betyg
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: THE QUIET ROAR

Svårtillgängligt svårmod
"Man tänker sitt"-regissören är tillbaka med en stillsam resa genom en åldrad kvinnans sinnen och minnen. Hisnande vackert och stramt stiliserat om den flyktiga kärlekens natur i designkatalogs-miljöer, men nog hade vi behövt få komma närmare hjärtat för att få med oss något mer än den lika flyktiga fägringen.

Det börjar som science-fiction. En åldrad sjuk kvinna närmar sig döden. Hon reser till Tyskland och skriver under avtal för att få en mystisk behandling, men inte för att bli frisk utan för att besöka sitt eget förflutna och föras tillbaka till sin ungdom och en semester med familjen uppe i bergen. Det blir ett strövtåg längs minnenas allé som dämpar nostalgins skimmer och börjar skrapa den polerade ytan från det unga parets livsstilsmagasinsäktenskap.

Det första man slås av i "Man tänker sitt"-regissören Henrik Hellströms andra långfilm, "The Quiet Roar" är dess skönhet. Fredrik Wenzels oerhört eleganta foto fångar både de norska bergens vidunderlighet och dess naturliga ljus på ett utsökt vis, med högst stiliserade bilder som ofta är lika strama som filmens drama. Jag börjar nästan fundera på om filmen är för snygg för sitt eget bästa, då det nordiska lyxreklamsbildspråket tenderar att distansiera oss från de svåra ämnen som manuset cirkulerar kring. Istället för att lyssna till det filmen vill säga söker min blick efter vad den försöker sälja.

Hellström serverar oss en Malicksk naturpoetisk "Smultronstället"-berättelse i öppen nordisk planlösning, där den åldrade Marianne (Evabritt Strandberg) på Bergmanskt vis vandrar genom minnenas rum för att skärskåda sitt eget äktenskap i retrospekt, var de egentligen någonsin lyckliga? Det är en vågad och ovan svensk filmform där den äldre Mariannes reflektioner och hennes behandlingsledares (Hanna Schygulla) stillsamma psykolog-slutledningar agerar stillsam dialog, lagd som poetisk ljudmatta över det dåtida relationsdramat.

Mitt stora problem är att jag inte tror på konflikten, jag ser ett bråkande par men är totalt distansierad från dramat bakom en hinna av designer-scenografi och välserverad filosofisk eftertanke. Till skillnad från hos Bergman tillåts vi här aldrig komma nära varken nutidens eller dåtidens Marianne och kan aldrig höra hur det låter när- eller varför hennes äktenskap knakar i fogarna. Det pratas om kärlek med svåra ord men allt jag ser är en polerad ångest och vackra bilder utav eld, utan att det bränns. Orden skriker men bilderna förblir tysta, det är ett tyst vrål om något.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
Pseudosum
Otrolig pepp på denna! Recensionen avskräcker mig inte alls med sitt låga betyg, utan snarare tvärtom tror jag det här kan vara exakt min bag.

Veckans populära filmer

Visa fler