The Last Circus 2010

Bland färgglada kostymer, exotiska djur och ansiktsmålningar hamnar vi i en bisarr och tragikomisk kärlekshistoria. Vi får möta Javier, den ledsna clownen, Sergio, den glada clownen och deras trofé, akrobaten Natalia.

Inledningsvis får vi möta den ledsna clownen Javier som barn. Hans far som hade rollen som den glada clownen och blev tillfångatagen av Francos soldater mitt under en föreställning för att bli bortförd till ett arbetsläger. Där blir han kvar efter att ha dödat en hel pluton med machete, iklädd en klänning. Javier vill inget annat än att följa i sin fars fotspår, men blir rådd att vara en ledsen clown. Så mycket lidande han har fått uppleva kan knappast bli en rolig clown. Antingen det eller hämnd för att bli kvitt sin smärta.

Några år senare har Javier fått arbete på en cirkus där han får syn på Natalia, en vacker akrobat. Dessvärre är hon gift med hans ”chef”, Sergio, den glada clownen som är en försupen psykopat som misshandlar henne stup i kvarten och de andra som arbetar på cirkusen väljer att vända den andra kinden till.

Javier blir förälskad i henne och han vill inget annat än att hon ska att lämna Sergio. Till slut uptäcker Sergio vad som pågår och de båda får smaka på hans vrede. Det stoppar dock inte Javier från att få sin hämnd, både för att kunna släppa sitt känslomässiga lidande och få sin kvinna.

Álex de la Iglesias drar sig inte för att blanda in sitt lands historia och tillämpa det på sina karaktärer som får representera den stora helheten. De olika karaktärernafår avspegla de olika aspekterna kring inbördeskriget och visar även det bisarra med att underkasta sig en tyrann - att kunna älska och avsky på samma gång, men också vad som kan ske om man sätter sig emot de som styr.

Om vi lägger det spanska inbördeskriget åt sidan och bara fokuserar på karaktärerna, så måste jag erkänna att jag blev väldigt provocerad av Natalia. Hon vet vilka konsekvenser hennes förhållande har, men ändå leker hon med döden och förväntar sig att någon annan ska komma ridande på sin vita häst och rädda henne. Jag säger inte att det är hennes fel, men det är otroligt irriterande att man för det mesta har en kvinnlig gestalt som får stå för det sköra, som inte har förmågan att ta saken i egna händer– att skapa sin egen tillvaro och lycka. Visst kan det vara svårt, men det hjälper inte med att stå och skrika varje gång det blir jobbigt.

Men jag vill ändå erkänna att jag finner det otroligt underhållande i det bisarra att en clown i kvinnokläder slaktar en hel pluton med machete, att en naken man blir jagad av ett vildsvin, en svartsjuk elefant som ogillar kvinnor i sin ägares sällskap och en clownpåve går bärsärkagång med diverse vapen på öppna gator.

Dock vill jag höja ett varningens finger till alla dem som lider av clownskräck – om ni tyckte att Stephen Kings ”Det” var jobbig att se, då ska ni nog tänka två gånger innan ni ser ”The Last Circus”.