The Grey 2012

Vi har sett flygkrascher i båda gamla katastrofrullar och moderna skräckfilmer, vi har sett människor tampas med naturen i diverse former i allt från "Moby Dick" till "Instängd", och vi har sett vargen porträtteras som ett sagolikt, mytomspunnet djur. Den här gången får vi allt i ett och samma paket med undantaget att vargen är ett en monstruös best minst lika dödlig som snöstormar, svält och svindlande bergsklippor.

Handlingen följer ett gäng oljeborrare som på väg hem från Alaska kraschar med sitt flyg mitt ute i ödemarken, och får kämpa mot alla möjliga hinder för att överleva - inklusive nämnda, revirpetiga rovdjur som förvandlar våra hjältar till skrovmål en efter en. Neeson är en självmordsbenägen änkeman med koll och kunskap på naturens lagar i ren MacGyver-stil, vilket snabbt gör honom till gruppens självklare ledare.

"The Grey" hade kunnat bli en meningslös, förutsägbar Hollywood-melodram och visst har den stundvis svårt att undvika klyschorna. Men här finns en mörk, bister och nästintill vredesfull ton och ett intimt närmande gentemot sina karaktärer som ofta saknas i den här typen av överlevnadsfilm. Vi känner igen Neesons antihjälte - en ensam, plågad själ som tappat tron på Gud - men han gör den så bra, speciellt i filmens upplösning, att man helt rycks med i de desperationen och hopplösheten.

Man väger galant upp de otäckare bitarna med de genuint skrämmande bestarna till vargar med lågmälda, djupodlande dialoger där de smått testosteronstinna männen sänker värjan och öppnar sig om rädslor de har i livet och människorna i hemmet de saknar. Det är en välgjord och fint spelad kombination av spänning och drama.

Helt utan brister är det knappast. Birollerna är lite väl vaga och i uppdelningen av repliker och dödsscener blir det näst intill rasistiskt (inte helt olikt "Benjamin Button" och liknande filmer). Kvinnosynen (de skildras i minnesblickar som antingen fruar, döttrar eller horor) är minst sagt föråldrad. En del attackscener bygger på lite väl utformade skräckfilmsliknande chockeffekter.

Men med dessa detaljer i marginalen så njuter jag av ett både spännande och gripande vildmarksäventyr av den mörkare sorten, och att få se Neeson på högvarv (istället som den lite träige actionhjälte han fått spela på sistone).