The Deep Blue Sea (2011)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Hester Collyer lever ett priviligierat liv i 1950-talets London, som vacker hustru till den respekterade domaren Sir William Collyer. Men när förälskelsen slår till med full kraft, kan hon inte annat göra än att följa sitt hjärta. Till omgivningens stora chock lämnar hon sitt äktenskap och flyttar in hos den unge före detta stridspiloten Freddie Page.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: THE DEEP BLUE SEA

Mer depp än romantik i filmad pjäs
Skådespelarna, framför allt den som alltid graciösa Rachel Weisz, är behållningen i "The Deep Blue Sea", detta svulstiga, brittiska triangeldrama som har svårt att komma ifrån det den faktiskt är - en filmad pjäs.

Pjäser är liksom böcker ofta svårfilmade. Där känslor i böcker kan vara svåra att få fram i bild, så kan de långa dialogerna samt brist på händelser och scenförflyttning göra att pjäser i filmform känns långdragna. Det här romantiska dramat, efter en pjäs av Terence Rattigan, är den typen av film man anar bygger på en scenproduktion utan att ha läst på innan.

Weisz spelar Hester, den bortskämda men uttråkade hustrun till en högt aktad domare (Simon Russell Beale) i 1950-talets London. När hon träffar den mer jämnårige, sprudlande och levnadsglade gamle stridspiloten Freddie (Tom Hiddleston) blir hon passionerat förälskad och lämnar sitt privilegierade liv med maken för sin nya kärlek. Men passionen dör snabbt och den nya relationen utvecklas snart i självdestruktiv depression.

Den första och största frågan är varför man vill se en film som denna? Det är sorgset, deprimerande och tragiskt som berättar om tre olyckliga människors öden utan att egentligen lära oss något om hur man hanterar kärlek eller en trasig relation. Till skillnad från moderna kärlekstragedier som "Blue Valentine" och "Like Crazy" finns här nästan inget skimrande hopp eller minnen om bubblande nyförälskelse utan mest mörker.

Det är dock ingen direkt dålig film. Dialogen är, som i de flesta filmpjäser, väldigt träffande om inte alltid trovärdig. Skådespelarna lyser och gör sitt yttersta för att bringa liv i sina ofta rätt osympatiska karaktärer. Problemet är att regissören Terence Davies (hans första film som regissör på 12 år!) verkar velat göra ett tidstypiskt, svulstigt drama med känslosvällande musik, stora gester, dramatisk dialog och scener av typen där Rachel Weisz röker en cigarett och stirrar ut genom fönstret.

Det fungerade troligen bättre just på 50-talet (då den filmades som "Kärlek utan nåd" med Vivien Leigh) än nu då kraven är större för att ryckas med i en filmhistoria är större. Ska vi se en kärlekshistoria vill vi känna den brinnande passionen, om en hjältinnas älskade beter sig som ett svin vill vi förstå varför hon älskar honom. Här har man således plockat ur de goda russinen ur kakan och serverat en kall efterskörd av vad som en gång kallades kärlek. Dramat har skalats av från sin romantik och kvar finns bara olyckliga känslor.

Weisz strålar dock, som alltid även om lider av svajig regi i flera scener. Hiddleston (som stulit scener på sistone i Hollywood-strunt som "Thor" och "War Horse") bevisar att han har charm och utstrålning nog för huvudrollsmaterial. De har fin kemi ihop och trivs uppenbarligen med att få agera på brittiska. Jag hade bara önskat att se dem i en starkare och - faktiskt - bättre film.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
Gomer Pyle
Plågsamt tråkig film. Händelsefattigt och aningens för mycket stråkar.
Dimman
Bra recension! 

Ytterst svag tvåa från min sida främst tack vare Weisz och Hiddlestons skådespeleri annars hade betyget troligen varit en etta! Recensionen sammanfattar fint mina tankar! 
2/5
Anton S
Ytterst medioker rulle. Bra spel av Weisz  och Hiddleston dock. 2 av 5.

Veckans populära filmer

Visa fler