The Curse of La Llorona 2019

The Curse of La Llorona poster

Synopsis

Efter att ha ignorerat den kusliga varningen från en mamma som misstänks för barnmisshandel dras snart en socialarbetare och hennes egna barn in i en skrämmande och övernaturlig värld.
Ditt betyg
2.3 av 26 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Recensent

Alexander Dunerfors

16 april 2019 | 16:00

Smårysligt och skrämmande förutsägbart

”The Curse of La Llorona” lånar in en populär, mexikansk spökhistoria till ”The Conjurings” universum. Det är en fattigmansversion av skräckklassikern ”Exorcisten” med välbekanta skrik och förutsägbara hoppa-till-scener, men också en del kalla kårar.
Besatta dockor, hemsökta hus, läskiga nunnor - och nu växer James Wans skräckuniversum med en latinamerikansk folksaga. La Llorona, ”den gråtande kvinnan”, är vålnaden efter en mor som har dränkt sina två söner, och den tragiska historien har använts för att skrämma barn i århundraden. Nu är det dags för henne att nå ut i världen och bli lika mainstream som ”The Ring”-flickan. Göm era barn!

I centrum står Anna (Linda Cardellini), en änka vars två barn har fått den vitklädda varelsen efter sig. I tid och otid hoppar La Llorona fram från mörka vrån och skriker, vilket blir nästan parodiskt efter sådär fem-sex gånger. Jobbigt läge, tycker morsan, och ser ingen annan lösning än att kalla in en före detta präst, trots varningar om hans oortodoxa metoder. Snart ska det gnuggas ägg och spridas frön över hela huset, vigvatten och krucifix, hela ”rensa-huset-från-ondska”-kitet. Året är 1973 och det kanske bara är jag som tolkar det som en hint till ”Exorcisten”…

Regissör är långfilmsdebuterande Michael Chaves, men det är svårt att säga vad som är hans verk och vad som är producenten James Wans förtjänst. ”The Curse of La Llorona” känns som varenda ”The Conjuring”- och ”Annabelle”-film som någonsin gjorts, på gott och ont, och smälter utan problem in i samma franchise. Trots några påklistrade repliker på spanska.

Det innebär många långa kameraåkningar genom ett alldeles för stort och mörkt hus. Speglar som spricker, dörrar som öppnar och slår igen, inte en enda fungerande lampa. Foto, klipp och ljuddesign gör precis vad de ska för att hålla publiken på helspänn, under de långa scener där någon går iväg för att undersöka konstiga ljud. Det är bara att sitta och vänta på nästa ”jump scare”, som kommer precis när man anar det. Det är välbeprövade men effektiva knep som används. Förutsägbart, javisst, och ändå får jag kalla kårar.

Tekniskt sett är det inga fel, men filmen har inga större ambitioner än att skrämmas för stunden. Otäck scen följs av otäck scen följs av otäck scen, utan att man egentligen någonsin bryr sig om hur det ska gå för den stackars plågade familjen. Det är skrämmande generiskt och slätstruket, för att inte säga dumt. En lättsmält popcornrysare om en kvinna i vitt lakan, med utsmetad mascara och dålig nagelhygien? Jodå, James Wan vet exakt hur man säljer biobiljetter till en inte alltför kräsen skräckpublik. Men hörni, gå inte på det igen.
| 16 april 2019 16:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera The Curse of La Llorona