Brahms: The Boy 2 2020

Brahms: The Boy 2 poster

Synopsis

Helt omedvetna om familjen Heelshires mardrömslika historia flyttar en ung familj in i gästhuset på deras gård. Väldigt snart lär deras son känna en ny vän, som visar sig vara en mystisk och extremt människolik docka som kallas för Brahms.
Ditt betyg
2.0 av 12 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Recensent

Andreas Samuelson

22 juni 2020 | 19:45

Kuslig docka inte lika läskig andra gången

Porslinsdockan Brahms sållade sig till Chucky och Annabelle när han skrämde biopubliken i 2016 års ”The Boy”. Uppföljaren är visserligen inte lika usel som många andra tvåor men inte heller lika effektiv eller spännande som sin föregångare.
Mitt skräckfilmsälskande hjärta bultar stolt av att den underskattade, oförtjänt sågade ”The Boy” från 2016 faktiskt blev en mindre framgång på biograferna. Men som de flesta framgångar finns ett behov att mjölka konceptet och det enda förvånande med uppföljaren är att det dröjde tre år innan inspelningen inleddes.
 
”Brahms: The Boy II” har dock inte helt oddsen emot sig. Både originalets regissör William Brent Bell och manusförfattare Stacey Menear är tillbaka för att berätta fortsättningen om den kusliga porslinsdockan Brahms. Det finns också ett syfte att göra en annorlunda film istället för att upprepa första filmen.
 
Med det sagt är det en andra omgång som lämnar en del att önska. Intrigen följer en familj vars unge son Jude (Christopher Convery, ”The Girl in the Spider’s Web”, ”Gotham”) traumatiseras av ett våldsamt inbrott. Trion flyttar ut på brittiska landsbygden, lämpligt nog i närheten av huset där ”The Boy” utspelade sig. Gissa vad ensamma Jude hittar nedgrävt i skogen?
 
Där första filmen lite försiktigt blinkade till andra kända filmer i genren begår man här ganska brutala stölder av titlar som ”Sinister”, ”Annabelle” och ”The Babadook”. Det dröjer inte länge förrän morrande hundar försvinner, Jude ritar läskiga bilder, möbler vänds upp-och-ner, TV-apparater sätts på av sig själva och elaka mobbare råkar illa ut.
 
Hjältinnan i filmen är inte oväntat familjens mamma, spelad av den pålitligt bleka Katie Holmes. Hon är inte direkt usel men misslyckas att injicera mycket liv i en stereotypisk roll som innebär mardrömmar-i-mardrömmar och klassisk paranoia. Brittiske Owain Yeoman (”TURN”, ”The Mentalist”) duger i den rätt otacksamma rollen som pappan och det är egentligen unge Convery som får bära filmen på sina späda axlar.
 
Titeldockan är fortfarande kuslig men där man i första filmen skapade spänning i ovissheten kring om dockan faktiskt levde eller inte så sniffar man här i Chuckys övernaturliga kategori. Kopplingen och förklaringen till originalet känns dessutom aningen forcerat och leder till en ganska pinsam final som nästan ödelägger den stämning man stundtals byggt upp under filmens gång.
 
Det finns trots allt några kalla kårar och effektiva scener men mycket känns samtidigt välbekant. En del underliga klippningsbeslut och generande dåliga detaljer (photoshoppade bilder, CGI-effekter) gör inte saken bättre. Brahms är en läskig skräckfigur med en sevärd debut i bagaget men när allt är sagt och gjort i denna del finns inget behov av en tredje film.
| 22 juni 2020 19:45 |