Synecdoche, New York 2009

En hel generation intellektuella cineaster kommer hittas av eftervärlden, hjälplöst förlorade i en liten judisk mans hjärnvindlingar. Hans utpost är punkten där fiktion och verklighet flyter ihop. Hans namn är Charlie Kaufman och han är vår tids manusvirtuos ändå sedan ”I huvudet på John Malkovich”. Debuten som regissör flätar samman konstnärligt skapande med den mer abstrakta föreställning där vi själva spelar huvudrollen. Se den som en kinesisk ask. Eller Peer Gynts Lök med lager på lager av överraskningar.

Vad handlar ”Synecdoche, New York” om?

Frågan är snarare vad den inte handlar om. På ytan centreras händelserna kring den neurotiske New York-baserade fyrtioårige pjäsförfattaren och familjemannen Caden Cotard. När hans missnöjda fru Adele får framgång med en utställning i Berlin lämnar hon honom och tar deras gemensamma dotter med sig. Cotards hypokondriska sinneslag förvärras och han drabbas av såväl verkliga som inbillade åkommor. Dessutom försöker han färdigställa en monumental och slutgiltig pjäs som ska sammanfatta allt sant och verkligt och bli hans livsverk. Allt medan han försöker integrera nya fascinerande kvinnor i sitt liv och brottas med en fortsatt besatthet av den förlorade hustrun och dottern.

Det är svårt att föreställa sig någon annan än Philip Seymour Hoffman i en så komplicerad roll. Hans sublima tolkning backas upp av vår tids kvinnliga skådespelarelit: Samantha Norton, Dianne Wiest, Emily Watson, Catherine Keener och Michelle Williams är alla fantastiska och välintegrerade delar av en konstnärligt utmejslad helhet. När en gigant som Jennifer Jason Leigh försvinner in i mängden så vet man att laguppställningen är stark. Inte en enda av aktörerna tar i överkant – det är skådespeleri som fogar sig efter den egentliga huvudrollen, det sprakande, sjudande, intrikata manuset.

Varför ska man se den?

Därför att man rycks med av något ljuvligt som inte låter sig sammanfattas i en recension. Scenografin är sublim, musiken bra och de skruvade dialogerna träffar alltid rätt. Ett exempel: “You re weirdly close to what I have visualized for this character” säger Cotard till den nya skådespelerska som ska föreställa hans alter ego, städtanten Ellen (!) som smyger sig till Adeles nya lägenhet för att komma henne nära – “Glad to be weirdly close”, blir hennes enkla svar.

Det som sägs är alltid något utöver det sagda – och vad i den excentriska handlingen som är verklighet slutar efter ett tag spela någon som helst roll. Att se ”Synecdoche” är att paralyseras av förundran över dess rikedom. Man sjunker ner. Häpnar. Frågar sig likt förläggaren till John Kennedy Toole om det verkligen är möjligt att det är så bra, så fullständigt genialt. Det känns som en dröm. Det är en Dröm. En Dröm om en annan Dröm. Med galet minnesvärda scener, tidsanakronismer, filosoferande kring livet och konsten och den hårfina skillnaden däremellan.

Den fångar åldrandet, dödsskräcken och längtan efter en nytändning. Allt i vackra bilder med detaljer som fångar ytterligare essenser – tusentals lappar över ett svart skrivbord, en brinnande lägenhet, en tatuering av en ros där bladet frigörs från bärarens arm och faller ner… Filmens pulserande tinningar upphör aldrig pumpa nytt tankegods, men dess undflyende natur är spetsad med humor. Våra inre projektioner av omgivningen blir rollfigurer med egen agenda. Ett myller av roller och infall som gestaltas av lysande skådespelare som dyker in i galenskapen utan fruktan. Att se filmen en gång räcker inte. Återbesöker man dess säregna universum kommer man finna nya vindlingar och vrår varenda gång.