Supernova 2020

Romantik Drama
Storbritannien
Supernova poster

Synopsis

Paret Sam och Tusker ger sig ut på vägarna för en gemensam semester. Deras tid tillsammans är det viktigaste de har sedan Tusker blev diagnostiserad med tidig demens.
Ditt betyg
4.5 av 2 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Recensent

Oskar Smulski

13 november 2020 | 12:00

Nervrik elegi av smärta och tillgivenhet

Det finns ingen större smärta i livet än att förlora den man står närmast och älskar mest. Harry Macqueens ”Supernova” zoomar in på den smärtan och släpper aldrig taget om den. Vad händer om den du älskar inte lämnar dig av fri vilja – utan av ett ödets grymma nyck?
Det är just det som händer när Colin Firths hyllade pianist Sam ser sin livs kärlek, den erkände författaren Tusker, glida allt längre bort i demens. Paret åker med sin husbil genom ett hänförande brittiskt landskap i vad som kan bli deras sista semester. Det är en symbolisk roadtrip genom natur, relationer och själarnas ändlösa vidder.
 
Mycket av smärtan i situationen blir outtalad på grund av beröringsskräck – vilket vi märker i parets ständiga försök att upprätthålla en känsla av normalitet i kärleksfullt gnabbande. Den hisnande avgrunden blir än djupare när det blir tydligt för Sam att Tusker – alltid en obändig individualist inte längre kan uttrycka sig i skrift och blivit berövad en stor del av sin identitet. Hans stjärna håller på att falna i en kall och okänd rymd. Hur går man vidare från det?
 
Filmen tacklar den oerhörda smärtan, uppgivenheten och frustrationen som är kärnan i berättelsen men ser till att rama in den i männens oerhörda kärlek och tillgivenhet för varandra. Det är förmodligen första gången jag sett så rörande ömma scener mellan två män på 60+ (skådisarnas faktiska ålder är dock förmodligen något äldre än rollfigurernas).
 
För en förhållandevis ny regissör - det här är Macqueens andra långfilm - är det en förvånansvärt tajt produktion utan överflödiga scener. Dessutom är filmen späckad av fint filmade landskapsbilder som visar det vackraste Storbritannien kan erbjuda i form av sjöar, kullar och hedar – något man känner igen från regissörens hyllade debut "Hinterland". Här har vi definitivt ett fall där en aspirerande skådis hittar sitt rätta kall tack vare jävlaranamma och beslutsamhet. "Hinterland" blev till i den typiska frustrationen över att vänta på jobb som skådespelare och gjord på en rekordliten budget – trots det blev det en tillräckligt stor succé för att cementera den okände debutanten på filmkartan och få uppbackning av storheter som Andrea Arnold. Det är den uppmärksamheten och stödet som gjort "Supernova" möjlig.
 
Man kan inte annat än beundra can do attityden i Macqueens filmskapande – hans förmåga att skapa mycket ur ingenting. Killen har skrivit sina egna filmer och lyckats filmatisera debuten med de enda besparingar han hade, helt bortanför systemet. Som regissör märks det att han har ett sällsamt öga för de intrikata underströmmarna i mänskliga relationer – ett känslig men osentimentalt skärskådande blick in i vårt inre.

Colin Firths rolltolkning är ren masterclass i skådespeleri – det är ett fullt, nyansrikt register där hela kontinenter kartläggs över ett ansikte som sett världar födas och dö. Om han inte blir Oscarsnominerad för sin roll äter jag upp mitt skägg. Stanley Tucci gör ett nyansrikt porträtt där han kan presentera lite mer tyngd och gravitas – och han gör det bra. Filmen spelar extremt väl på den naturliga kemin mellan huvudrollsinnehavarna som är nära vänner sedan 20 år tillbaka (de möttes när bägge spelade nazister för en tv-film). Tucci och Firth riffar skickligt av varandra och visar att straighta skådisar förtjänar rätten att spela gaykaraktärer – så länge det blir såhär kompromisslöst ärligt och bra.

Castingen har varit briljant och spelar på skådespelarnas styrkor - Tucci är den kvicke, sardoniske författaren med glimten i ögat medan Firths charmerande omtanke och godhet är ytan över ett melankoliskt tungsinne. Intressant nog planerade Macqueen ursprungligen en omvänd rollfördelning men efter att ha läst manuset var Tucci och Firth överens om att de borde byta – något som lämnar oss med frågan hur filmen hade blivit om originalidén blivit verklighet.

Om det är något som man kan beklaga i "Supernova" är att den är bara aningen konventionell.

Filmen har ett tight manus som den följer till punkt och pricka och det fantastiskt organiska skådespeleriet till trots är det ändå oerhört kontrollerat och genomtänkt – från filmens öppningsscen som visar ett stjärnstrött mörker där en (gissa vad?) lever, sprakar och dör ut på ett ögonblick till den likaledes symboliska slutscenen. Några dialoger som ska visa karaktärernas syn på livet hade kunnat strykas – istället hade jag gärna sett mer av de råa äkta scenerna – som den där en frustrerad Sam som biter näven i ren frustration efter att ha stängt dörren om sig i husbilens enda privata vrå.

Men den lilla brasklappen till trots beträffande briljant skådespeleri är det inte många produktioner som kommer att smälla "Supernova" på fingrarna i år. Firths kontrollerade prestation har kraften hos en exploderande kärnvapenbomb och hans bländande omloppsbana sveder bort blaserade invändningar. Hatten av för en film som berör på allvar.
| 13 november 2020 12:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera Supernova
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu