Sons 2024

Gustav Möllers uppföljare till “Den Skyldige“ är ett intensivt fängelsedrama med Sidse Babett Knudsen (“Borgen”) i huvudrollen. Hon spelar Eva, en hängiven och medkännande fångvaktare på en fängelseavdelning med låg säkerhet. Eva pysslar välvilligt om de intagna, anordnar yoga- och mediationsklasser, samtidigt som hon håller ordning och får säga till på skarpen ibland för små förseelser som att duscha för länge när de övriga fångarna blir otåliga i kön.

 

Men hennes värld rämnar när Mikkel (Sebastian Bull) dyker upp. Han är på väg till en högsäkerhetsavdelning för fångar som begått grova brott. Medan Mikkel inte tycks lägga märke till Eva eller veta vem hon är, är det tydligt att han har koppling till hennes förflutna. Evas välvillighet är som bortblåst. Hela hennes varelse känns traumatiserad och hon får svårt sköta sitt jobb. Men istället för att andas ut när han slussas vidare, begär hon omplacering till samma avdelning. Hon blir besatt av Mikkel.

 

Alla som sett “Den Skyldige” vet vilken mästare Möller är på att skapa intensitet med små medel på liten yta. “Sons” utspelar sig nästan helt i fängelsemiljön, som filmats i 4:3-format fint lämpat för de närbilder kameran favoriserar, eller under promenaderna i de långa fängelsegångarna.

 

Babett Knudsen är helt fenomenal i rollen som Eva. Vilken njutning att se henne förmedla med så få ord hela registret från sorgsen moderlighet och omtanke om fångarna (har hon ens ett liv utanför fängelsemurarna?), till den mentala kraschen när Mikkel dyker upp, följt av iskallt hämndbegär och oväntade insikter.

 

Det börjar med små hämndaktioner som att undanhålla Mikkels cigaretter, slänga bort hans post, och spotta i hans mat. Men det tar inte lång tid för Mikkel att märka att hon är ute efter just honom. När hon så går över gränsen skiftar dynamiken i deras katt-och-råtta-dans och Mikkel får övertaget. Hennes hämndfantasi ser ut att vändas till en mardröm, men Mikkel förstår inte djupet av hennes hat, eller vart det kommer ifrån...

 

Bull likaså gör en fantastisk prestation som den labilt våldsamma Mikkel. Ett förvuxet barn i en muskulös mans kropp, utan filter eller redskap att hantera sina humörsvängningar. För somliga finns det inget hopp, säger avdelningschefen, och visst är det svårt att se någon framtid för Mikkel - men även för Eva, konsumerad som hon är av sitt hat, av sitt hämndbegär och sina skuldkänslor.

 

Det blir som en lektion i vendettans utsiktslösa akt. Men även tankar som vad är vi egentligen skyldiga till? Hur mycket kan vi påverka vår värld? Våra barn? Våra söner? En insiktsfull scen mellan två mödrar - skulle inte rollerna lika gärna kunnat vara omvända? Händelserna som för berättelsen framåt är ekonomiskt paketerade i stil med Debra Graniks “Never Rarely Sometimes Always”. Vare sig man blir sittande med existentiella frågor efteråt eller bara njuter av spänningen är “Sons” en intensiv och skickligt konstruerad filmupplevelse med underbara skådespelarprestationer.

 

Okej, filmen har fått endel kommentarer om det orealistiska i att en fängelsearbetare inte bakgrundkollats ordentligt, men där kan man faktiskt invända det tillsynes orealistiska i hur Paolo Macchiarini kan anställas på ett av världens främsta forskningsinstitut och börja operera till höger och vänster. Ibland slinker folk igenom nätet helt enkelt. I detta fall får medlen helga  målen.

 

“Sons” är mänskliga frågeställningar levererade i thrillerformat som absolut inte får missas!