Solsidan 2017

På självaste julafton, någon gång mellan Kalle Anka och sillen, släpper Alex bomben för sina närmsta vänner: han och Anna ska skiljas.

 

Anna har börjat dejta en hunkig äventyrskille (Henrik Schyffert), medan Alex får upp ögonen för en säljare på tandläkarkliniken (Frida Hallgren). Under tiden har Fredde egna bekymmer med sin hippie-far (Sven Wollter), och medan Mickan jagar den perfekta Instagram-selfien, upptäcker Ove och Anette att de bara kan få barn med en spermadonator.

”Solsidan”-filmen följer fyra-fem parallella historier under ett händelserikt år. Här ska relationer omprövas, konflikter växa och familjer försonas. Filmen börjar och slutar vid jul, och däremellan ska det också bli semesterkomedi av det hela när gänget sammanstrålar i sommaridyllen Torekov. Miljöombyte förnöjer, det vet alla tv-serier som någonsin blivit långfilm.

Trots ny och något annorlunda förpackning lär alla gamla tittare känna igen sig. På tv-fronten har ”Solsidan” hittat en särskild plats i det svenska folkets hjärtan, som mest följde runt 2,5 miljoner dessa tre väldigt olika familjer genom vardagen på fina Solsidan. Det är pinsamheter, igenkänningshumor, klasskillnader och relationsproblem som många kan skratta åt med skämskudden nära till hands. Fem säsonger och totalt 50 avsnitt toppas nu med en biofilm, och karaktärerna är sig lika.

Vare sig man föredrar tafatta Alex och kritiserande Anna (Felix Herngren och Mia Skäringer), skrattar åt trendkänsliga Fredde och Mickan (Johan Rheborg och Josephine Bornebusch) eller älskar att hata de irriterande grannarna Ove och Anette (Henrik Dorsin och Malin Cederbladh) blir det ett angenämt återseende för många. Snåla Ove står för filmens skönaste scener (totalt utbrott i mataffären), annars är det främst Bornebusch och Rheborg som gör filmen rolig. Överklassparet Mickan och Fredde är som bäst när de är lite over-the-top och närapå parodier på sig själva. När är det dags för en egen spinoff?

Men jag kan inte släppa känslan att det fanns potential att göra så mycket mer. Med en större duk och längre speltid borde man haft all möjlighet att ta ut svängarna, skruva till det, göra något galnare och mer oväntat. Det verkar som att Felix Herngren (som regisserar med brorsan Måns) inte är helt säker på vad han vill göra med det här formatet.

Vi får den ganska förutsägbara mixen av slapstick, svensk igenkänning, relationstrassel, några enkla oneliners om politik eller kändisar - allt sånt där som en vuxen medelålders biopublik utan svårigheter kan dra på smilbanden åt. En blandning av många idéer, varav vissa faller bättre ut än andra. Säkert hade manuset mått bra av lite mer tid och omtanke. En del scener klipper mitt i när man väntar på en punchline, och flera skämt faller platt till marken. Därför känns ”Solsidan” ibland som en framstressad produkt, skapad enbart med hopp om att 730.000 Facebook-följare ska köpa en biobiljett, och inte för att en genial historia kläcktes och krävde en stor duk.

Vad gäller traditionen med svenska komedier på bio lagom till julhelgen har vi både sett bättre ("En man som heter Ove") och sämre (en pojk som heter Sune). Mallen är sig ofta lik: det siktas på oförarglig, familjevänlig underhållning, ett säkert kort för Medelsvenssons som går på bio 1,8 gånger om året.

Den här slinker ner lika lätt som julglöggen, och glöms bort lika snabbt som förra årets gran. Kanske hade en återförening gjort sig bättre som julspecial på TV4. Jag tippar ändå att biopubliken kommer hitta till "Solsidan" i vinter, för att möta sina favoriter för kanske allra sista gången. Men icke-frälsta kan lika gärna stanna hemma.