Shouf Shouf Habibi! 2004

Jag är rätt less på filmer som med komiska grepp tar sig an aktuella ämnen, och helt gömmer budskapet i löst snack. Resultatet blir ofta en lättsam film som man lite lätt ler åt. Det stora utbudet av dessa filmer har självklart att göra med en relativt stor efterfrågan, - kanske är det ibland skönt att inte riktigt bry sig om vad man ser. ”Shouf Shouf Habibi” tror jag hör till den kategorin.

Filmen berättar om en marockansk familj där problemen är många: den äldste sonen är otrogen med sin kollega, den mellersta sonen (Abdullah, som historien kretsar kring) saknar alla slag av ansvarstagande och i brist på jobb försöker han råna en bank med sitt intellektuellt befriade grabbgäng. Den yngsta sonens skolgång riskeras då han fotograferar tjejerna på toaletten och sedan hotar att sprida bilderna vidare om de inte betalar. I takt med att den vackra dottern nekar till giftermål och istället rymmer hemifrån med en rik holländare, försämras faderns tillstånd drastiskt och han blir liggande för döden.

Man kunde önska att filmen var mer koncentrerad kring en historia, den om en man som ligger i vågskålen mellan ett marockanskt liv eller inte. Istället är det ett dussin dåligt underbyggda bihandlingar. Lägg därtill att skådespeleriet är under all kritik – amatörmässigt – och saknar till och med den underfundighet som behövs för att lyfta situationer och göra dem bara lite roligare.. Och det är just det, för att man ska orka ta till sig måste det vara roligt, vilket det tyvärr inte är. För att överskugga detta används musik i nästan varje scen.

Dialogen liknar en klichéfylld TV-serie med tema på ett aktuellt ämne. Ibland hamnar mina tankar på den där indiska brittisk-producerade talkshowen som gick på SVT förut. Det är ungefär samma grej, fast med lite mer struktur.

Då Abdullah bestämt sig för att reda upp sitt liv och gifta sig med en marockansk kvinna, återvänder dottern med sitt ”lyckade” liv. Scenen är ett exempel på när man värderar det marockanska (eller muslimska) lägre än det europeiska; dottern representerar det nya lyckliga livet – ”jag har minsann frigjort mig” – medan sonen är misslyckad och ska gifta sig med någon han egentligen inte älskar. Det ger en bild av muslimer som inte är rätt, en bild som föder fördomar och som sätter vår kultur över deras.

ONÖDIGT VETANDE "Shouf shouf habibi" betyder ungefär "Hysch hysch älskling".