She Dies Tomorrow 2020

Allt är ändligt. Döden kommer och tar oss alla, oavsett om vi vill det eller inte. Det är obevekliga faktum som vi alla bär med oss någonstans i bakhuvudet när vi rör oss genom livet som om det inte vore sanning. Vissa tvingas av en eller annan anledning se sin egen mortalitet i vitögat redan i ung ålder medan andra tar sig hela vägen fram till pensionsåldern innan de på riktigt förstår att det kommer en dag då allt tar slut. Oavsett så är det som kommer efter livet ett lika obegripligt som fascinerande tillstånd och reflektioner över det leder till lika delar ångest som tröst för mig personligen. 

 

Amy Seimetz omfamnar den paradoxen helt och hållet i sin experimentella "She Dies Tomorrow", vars unika berättelse öppnar upp för tankeväckande perspektiv kring frågan. I de inledande scenerna möter vi Amy (Kate Lyn Sheil) som tycks befinna sig mitt i någon form av mentalt sammanbrott. När hennes oroliga vän Jane (Jane Adams) dyker upp vid hennes dörr får både hon och vi i publiken reda på att Amy är totalt övertygad om att hon kommer dö under den efterföljande dagen. Likt ett virus har den otäcka tanken spridit sig genom hela hennes kropp och själ och totalt tagit över, till den grad att hon knappt är en fungerande person längre. Likt ett virus är tanken också smittsam och det dröjer inte länge innan samma intensiva dödsångest slår till med full kraft även för Jane.

 

På den vägen fortsätter sedan "utbrottet" av viruset från person till person och reaktionerna sträcker sig från harmonisk acceptans till total förtvivlan och panikångest. Det konceptet, denna smittsamma rädsla och ångest, är briljant i all sin enkelhet och skildras på vad jag tycker är ett helt unikt vis. Vi har sett filmer om virusutbrott och apokalyptiska smittor (zombies!) otaliga gånger tidigare, men i "She Dies Tomorrow" är själva sjukdomen något som annars bara är ett av många symptom. Seimetz, som både har skrivit och regisserat filmen, inser att det alltid är rädslan, paniken och traumat som är det allra mest farliga och skräckinjagande i en katastrofsituation, oavsett vad det är som orsakar den.

 

Likväl som idén slår till med full kraft så kan jag inte säga samma sak om utförandet och helheten. Det känns lite som att Seimetz har byggt upp en ogenomtränglig mur mellan mig och karaktärerna som gör att jag inte riktigt kan förmå mig att bry mig om deras öden. De är ytterst tunt realiserade och skildras med en hård och kylig ton som gör filmen emotionellt sluten snarare än öppen, vilket inte fungerade för mig. Skådespelare som ovan nämnda Sheil och Adams samt biroller som Chris Messina och Katie Aselton höjer materialet med sina alltid lika kompetenta prestationer. Stundtals känns det dock som att de greppar efter halmstrån i Seimetzs avgrund.  

 

"She Dies Tomorrow" är därför en film som i ett avseende gav mig väldigt mycket och i ett annat avseende gav mig väldigt lite. Stoffet berör mig på djupet medan presentationen frustrerande nog dämpar effekten av det snarare än höjer det. Berättelsen om den skenande smittan landar givetvis helt rätt i vår märkliga samtid och det visuella hantverket och bildspråket är urstarkt rakt igenom, likaså den olycksbådande musiken av Mondo Boys. Det finns med andra ord väldigt mycket att gilla här och det gör jag, ofta och intensivt, men den missade potentialen är minst lika påtaglig.