Samtidigt på jorden 2020

“Samtidigt på Jorden” introducerar oss till människor vars yrkesroller på något sätt är kopplade till döden, och tar med oss till allt från bårhuset och krematoriet till kapellet och gravplatsen. Vi ser porträtt av såväl patologer och likbilsförare som gravgrävare och kyrkomusiker, och vad som utgör en vanlig arbetsdag för dem. På samma gång får vi även möta personer där döden smyger sig på i vardagen på annat vis, i och med det skede i livet där man bara väntar på att den ska komma.

Det vi får se är egentligen inte spektakulärt på något sätt. Arbetsuppgifterna utförs efter rutiner som har upprepats ett otal många gånger, och även för oss ovana upplevs det inte som något speciellt märkvärdigt. Någon lyssnar på väderrapporten på radion, några diskuterar kinabuffén som åts under gårdagen, och andra glädjer sig åt faktumet att det äntligen är helg. Det känns som om detta egentligen hade kunnat vara vilka arbetsplatser som helst. 

Det hela förmedlas genom något som känns som både en intressant och något ovanlig version av det dokumentära filmskapandet. Kameran står på vid vinkel och varje scen skildras genom en enda lång tagning - en stil som oundvikligt för tankarna till Roy Andersson. Vi tittare får bara betrakta dessa människor från ett avstånd, och tar del av endast några få glimtar ur deras tillvaro. På samma vis ser vi endast ytterst lite av de döda, och vi vet egentligen ingenting om vilka dessa människor var. 

Trots att omgivningen ofta är blek så fångar fotot miljöerna på ett estetiskt tilltalande sätt. Flera konstnärliga val - inte minst den mycket tillfredsställande symmetrin i bilderna - förhöjer filmupplevelsen, men det betyder inte att det allvarliga temat känns romantiserat på något sätt. De tekniska och estetiska aspekterna förmedlar en stillsam och trots allt rätt bekväm miljö för oss tittare, även om många nog känner oss ovana i sammanhanget. De vi möter tycks känna både lugn och respekt inför sitt arbete, vilket återspeglas tydligt.

Intressant nog så håller filmen vid flera tillfällen en nästan munter ton. Detta är dels ett resultat av de lättsamma samtalen mellan kollegorna, men även Sten Šeripovs musikkompositioner hjälper till med detta. Denna stämning gör att det emellanåt, i och med det mörkare, underliggande ämnet, nästan uppstår en känsla av absurditet. Men egentligen så är väl själva döden, och att se den så ofta i sitt dagliga liv, just en rätt så absurd sak. 

Ordet “död” må däremot inte nämnas en enda gång under filmens gång, faktum är att det endast berörs i konversation till en mycket liten grad. Det är ett ämne som i filmform hade kunnat tacklas på många vis, där Olsson definitivt har valt ett speciellt sådant. Men fungerar gör det. Det är inte tvunget att vara så rakt på eller dramatiskt, och vi är inte tvungna att veta allt om dessa människor för att få den bild vi behöver.  

Trots ett stiligt och genomtänkt yttre, där vissa stunder nästan kan upplevas som iscensättningar, så fångar “Samtidigt på Jorden” någonting som känns väldigt naturligt och jordnära. Det ges en viktig inblick i arbetet dessa personer utför, samtidigt som de skildras som vilka vanliga människor som helst. Det är en berättelse om livet och allas vår vardagliga tillvaro, snarare än om döden. Givetvis får vi chansen att fundera en hel del över den också, men inte genom att bli uppskrämda, utan snarare acceptera den som den naturliga sak den ändå är.