Racer and the Jailbird 2017

”Den sista stöten” kommer högt på listan över infantila filmklichéer. Upplägget känns mycket lätt igen, och går i nio av tio fall ut på att en manlig protagonist lovar det kvinnliga kärleksintresset att han ska lägga ner sin kriminella livsstil och hålla sig på lagens sida framöver – så snart som han har utfört denna sista, ödesmättade stöt/kupp/bedrift. Bara en till.

Framtidsprognosen är sedan oerhört ljus, man kommer att leva på grön kvist och lyckliga i alla sina dagar efteråt. Men naturligtvis går allt åt pipan. Hjälten får plikta hårt för sin hybris, antingen han avlider till följd av skottskador (à la Al Pacino i ”Carlito's Way”) eller kastas i finkan (som Nicolas Cage i ”Wild at Heart”).

Det har gjorts lyckade tillämpningar av konceptet. Klassiska gangsterdramat ”Heat” (1995) är ett bra exempel. När Neil McCauley (Robert De Niro) fattar impulsbeslutet att stanna till vid hotellet och dräpa den sliskige golaren Waingro i stället för att åka raka vägen till flygplatsen med sin flickvän förbannar man hans envishet, eftersom man är känslomässigt engagerad.

Och i den lysande neowestern ”Hell or High Water” (2016), vars själva grundpremiss bygger på idén om den sista stöten, adresserar en av huvudkaraktärerna problematiken direkt. ”Jag känner ingen som någonsin har kommit undan med något, gör du?”, frågar Tanner Howard (Ben Foster) retoriskt apropå att bröderna diskuterar hur deras bankrånarturné kommer att arta sig.

Men i regel handlar ”Den sista stöten” om att manuset är slött. Så förhåller det sig i belgiska ”Racer and the Jailbird”, vilket är märkligt eftersom bevisligen begåvade Thomas Bidegain (”En profet”, ”Rust and Bone”) har varit inblandad i skrivprocessen. När bankrånaren Gigi (Matthias Schoenaerts) bedyrar för sin flickvän Bibi (Adèle Exarchopoulos) att han och kompisarna bara ska klippa en sista värdetransport till suckar jag inombords. Han skulle nämligen helt enkelt, också i enlighet med filmens interna logik, kunnat låta bli. Omständigheterna tvingar inte alls fram den desperation som vi i publiken förväntas känna.

Det finns mycket annat som är grumligt i denna kärlekshistoria, där en gentlemannagangster och en nascarförare förälskar sig i varandra för att sedan stöta på ett helt batteri av dramatiska schabloner. Hennes yrke, till exempel. Om filmens titel förkunnar att den ena huvudkaraktären kör racerbil får man lätt för sig att det på något sätt är relevant för handlingen. Den riktigt spekulative skulle rentav kunna börja fantisera om biljakter, givet att filmaffishen antyder att det rör sig om en actionthriller. Men Bibis karriärval, som ju på ytan är både okonventionellt och spännande, förblir lika outforskat som själva karaktären. Ren kosmetika.

Det är inte bättre ställt med skildringen av den charmige Gigis gangsterliv, som mest verkar gå ut på att det är kul att råna banker med en grupp kicksökande polare. I filmens officiella synopsis talas det både om brutala gangstergäng i Bryssel och Bibis överklassbakgrund, men berättelsen intresserar sig inte påtagligt för vare sig det ena eller andra. Det är symptomatiskt för en historia som inte riktigt vet vad den vill och därmed lyckas med konststycket att vara både omständlig och ofokuserad.

Man får intrycket att manuset skrevs allteftersom, på inspelningsplats, och att filmens ursprungliga riktning planar ut i en genrekompromiss som lätt hade kunnat kortas av med tjugo minuter.

Den grundläggande kärlekshistorien är heller inte särskilt intressant. Vad det lider verkar filmskaparna också ha insett detta faktum. Då smäller man på med en sådan sentimentalitet att den tredje akten blir smått parodisk i sitt effektsökeri. Plötsligt framstår greppet med ”Den sista stöten” som ett sansat och nyktert inslag. Och så långt ska det ju inte behöva gå. När det sedan visar sig att ”Racer and the Jailbird” i sista stund döptes om från ”Le Fidéle”/”The Faithful” försvagas knappast det splittrade intrycket.

 

Bara ett varv till med manusarbetet – sedan skulle allt ha blivit bra.