Post Tenebras Lux (2012)

"Silent Light" är en av 2000-talets mest poetiska filmer som mer är som ett konstverk i bilder som ändå lyckas berätta en historia. Reygadas nya film, som vann regipriset i Cannes i år, fortsätter på samma tema med den tråkiga skillnaden att den inte är lika bra. Post tenebras lux är latin och betyder "efter mörker ljus" vilket på sätt och vis är talande för filmen.

Den börjar på en mexikansk äng där en flicka springer med kor och hundar, och slutar på en brittisk rugbyplan. Att det som händer därimellan knappast är linjärt är ingen överraskning. Handlingen kretsar främst kring en familj där mamman och pappan i ungdomen ägnade sig åt syndiga äventyr på franska swingersklubbar, men i nutid får de tampas med äktenskapliga problem och trista kriminella umgängeskretsar.

"Post tenebras lux" är en konstfilm där fokus mer ligger på haptiska känslor och expressiva motiv än en klassisk narrativ. I många fall fungerar det bra. Fotot med sitt spännande fokus är suveränt, en sekvens där en kvinna sjunger en Neil Young-låt falskt är otroligt gripande och en drömscen med en djävul har härlig David Lynch-känsla. Samtidigt är alla häftiga och imponerande stilgrepp mer distanserade än påverkande vilket gör "Post tenebras lux" till en ganska kall film. Det är svårt att hitta punkter som verkligen berör trots ett gott hantverk, vilket gör att "Silent Light" är en betydligt bättre film.

Reygadas ska ha poäng för sitt mod att göra film på ett allt annat än klassiskt vis, men denna gång är det mer intressant än bra.