Polarexpressen 2004

Vuxna män som leker med modelltåg är läskiga. Jag tror inte jag är ensam om denna åsikt. Jag är helt övertygad om att det bor en liten Norman Bates i var och en av dessa tågkörande gubbar. När tonåren för länge sen övergått i medelålder, och leksinnet ersatts av någon form av sjuklig besatthet, då kan man börja fundera om personen ifråga har alla hästar hemma.

Robert Zemeckis är filmskaparen som inte nöjer sig med att göra saker och ting enkelt för sig, vad han än gör så slår han på stort. ”Polarexpressen” är hans egna leksakståg, ett modellbygge för 170 miljoner dollar, och frågan är om han gjorde den för alla världens barns skull, eller sin egen? Här ger sig Zemeckis in på dataanimation, och inte är det fråga om någon ”Shrek”-style, utan försök till verklighetstrogna ansikten och rörelser, framförda av riktiga skådespelare och fångade med motion capture-teknik. Kort sagt ett avancerat system som låter till exempel Tom Hanks styra dataanimerade figurer, ungefär som man gjorde med Gollum i ”Sagan om Ringen”-trilogin. Resultatet? Ganska själlöst och tråkigt enligt min mening, och i vissa fall lite dataspelsaktigt vilket aldrig är en bra sak. Men tanken är god och även om tekniken har en lång väg kvar till den där äkta realistiska känslan, kan Zemeckis alltid skryta med att ha varit bland de första.

”Polarexpressen” handlar om en pojke, vars namn vi aldrig får veta, och de äventyr han får uppleva natten före jul. Han ligger i sin säng och lyssnar efter ett ljud han är rädd han aldrig kommer höra – de ringande klockorna från tomtens släde. Han har nämligen kommit i den åldern då han börjar tvivla på jultomtens existens. Men just då händer något som förhoppningsvis får honom att ändra sig. Fem minuter i tolv anländer ett jättelikt tåg utanför hans hus - fullt normalt om man bor vid en järnvägsstation, men något uppseendeväckande om man som pojken ifråga lever i ett helt vanligt villaområde. Men så är det inte vilket tåg som helst – det är den magiska Polarexpressen, som är där för att hämta honom och ta honom till Nordpolen för ett exklusivt möte med självaste jultomten.

Pojken tvekar en stund, men hans mamma har nog inte varnat honom tillräckligt för att åka tåg med främlingar, för så småningom hoppar han gladeligen på. Väl ombord hittar han fort nya vänner, alla lika spända över vart de är på väg. Under resan genom härliga vinterlandskap råkar de ut för ena actionfyllda äventyret efter det andra, för att till slut nå fram till slutdestinationen och tomtens fantasifulla stad.

Förutom tågkonduktören spelar Tom Hanks flera andra roller i filmen såsom tomten och den mystiske luffaren – storhetsvansinne, någon? Han passar utmärkt som den excentriske konduktören, inte helt olik Peter Dalles dito i ”Skenbart”, men i de andra rollerna blir det bara lite fånigt att höra samma röst.

”Polarexpressen” är en barnsaga med hög mysfaktor och en hel del julstämning. Det finns lite humor men desto mer action och mystik, och inte minst flera viktiga budskap – frågor som vänskap och utanförskap tas upp. Förutom att den blir lite väl smörig och sentimental mot slutet är detta en film som hela familjen kan ha glädje av, inte bara denna vinter. ”Polarexpressen” är som alla sagor bör, en tidlös historia som kommer funka lika bra om 50 år som idag. Jag är ju då ”in my twenties” så det passar sig inte, men som barn hade jag säkert blivit alldeles förälskad i filmen.

Men när Zemeckis sätter igång och experimenterar med häftiga bildvinklar eller ”kameraflygningar” (jag VET att det inte finns någon kamera, men ni förstår nog ändå), blir till och med jag ibland yr i skallen – hur ska då de stackars små barnen kunna hänga med?