Narvik 2022

Krigsfilm är populärt att göra nu. Nazisternas framfart skildras i film efter film. Norrmännen gav oss nyligen "Guldtransporten" om tyskarnas invasion av landet. Här är det slaget om Narvik - historiens största slag på norsk mark - som fått filmiskt liv. När det skildras i en norsk film så förväntar man sig ett högambitiöst filmiskt genomförande präglat av hedrande av de kämpande och offren.

 

Året är 1940. Vi möter Gunnar (Carl Martin Eggesbø) som är norsk soldat. Han får permission och besöker sin familj i Narvik. När han vaknar dagen därpå så är det i en by där kaos råder. Nazisterna är på väg mot byn för att invadera. På det hotell där hans fru Ingrid (Kristine Hartgen) jobbar pågår en konferens med internationella politiska gäster. Hon är även tolk åt tyskarna på konferensen, vilket senare kommer placera henne i en komplicerad situation. De dramatiska händelserna sliter isär familjen och Ingrid hamnar i ett utsatt läge. Det blir fokuset för berättelsen. Med i bilden finns också parets unga son.

 

Det märks att ambitionen varit att göra en film om krig, men med en familj som vi ska känna för i centrum av berättandet. Det är helt rätt sätt att göra det på. Efter en kort dramatisk inledning tar dock explosionerna och den vanliga typen av krigsscener över. Filmen hade behövt minst tjugo minuter mer presentation av karaktärerna innan friden bombas sönder för att lyckas med sitt mål att på riktigt engagera oss i familjens öde. Parets relation känns nu emotionellt obefintlig filmen igenom.

 

Den nerv som krävs för att ge krigsscenerna intensitet finns i några viktiga scener. En bro ska sprängas i kamp mot klockan. En farlig kanon ska slås ut. Byn beskjuts av krigsfartyg. Det är i de här scenerna av förstörelse och kaos som filmen lever upp. Det är inte så hårdslående som det borde vara och känslan är att det är gjort på rutin, men det är ändå i dessa moment effektiv krigsskildring.

 

Problemet med tunna karaktärer finns även på slagfältet. Soldaterna är ett namn med ett ansikte och inget mer. Vänskap mellan Gunnar och de andra unga soldaterna antyds, men den får inte substans. Ändå är det tydligt att det är meningen att vi ska bli berörda i scener när tragedin slår till.

 

Hartgen är den som på pappret borde fått mest känslor att porträttera och vissa scener borde blivit uppslitande. Styltiga repliker lägger dock krokben för alla aktörer.

 

Visuellt sett har man använt ett blekt bildspråk med kylig ljussättning som får oss att genuint känna i soffan hur kallt det är i luften i byn. Miljöerna är väl valda såväl utomhus som inomhus. Ruiner och sönderbombade hus belyses på ett realistiskt sätt. Scenografin märks det att man har lagt mycket tid på.

 

För att vara en skildring av verkliga händelser så visar "Narvik" väldigt lite av just de händelserna. Man vet knappt någonting mer om det viktiga slaget efter att man sett filmen än man gjorde innan. Inte någon gång under speltiden känner man att man tar del av betydelsefull världshistoria eller att dramat griper.

 

Allt känns väldigt konstruerat i grundtonen och jag saknar det där naturliga drivet som drar in tittaren i upplevelsen. Det här är ett misslyckande.