Naked Singularity 2021

Den här filmen handlar om lagar både inom juridik och vetenskaplig fysik. Vi följer en nedräkning till en kollaps som vi förstår bygger på svarta hål. Vad kollapsen innebär vet vi inte, men filmen gör sitt bästa för att förklara hur det fungerar med svarta hål och vad som händer när ett separat svart hål utanför det svarta hålet bildas. Det är det sistnämnda som är betydelsen av filmens titel. Till och med olika dimensioner av tid berörs i dialogen.

 

Filmen följer advokaten Casi (John Boyega) som tröttnat på det inhumana system som han är en del av. Han trotsar ständigt reglerna och försöker hitta juridiska kryphål inom systemet för att hjälpa sina klienter att få mildare behandling. När han kommer i kontakt med f.d. klienten Lea (Olivia Cooke) som har blivit inblandad i en heroinhärva med en mexikansk kartell dras han själv in i en alltmer obehaglig situation. Kokainstinna kollegan Dave (Bill Skarsgård) föreslår mitt i kaoset att Casi och han ska dra nytta av situationen för egen ekonomisk vinning. Med i bilden finns även droghandlaren Craig (Ed Skrein) som är besatt av konspirationsteorier. I bakgrunden lurar en drogboss med det mystiska namnet The Golem som en hotfull närvaro.

 

Vetenskap används för att framföra samhällskritik och mänskligt drama på ett intelligent sätt. Här finns mycket symbolik. Casi är först en del av det svarta hål som är den juridiska världen och det amerikanska rättsväsendet. Enligt fysiken kan man inte som utomstående se vad som händer med enstaka enheter inom ett svart hål och skildringen av rättsväsendet är just sådan här. Allt och alla inom det följer samma mönster och försvinner i helheten. Han blir plötsligt sitt eget svarta hål vid sidan av och synlig för omvärlden. Framför allt kan han styra sin egen gravitation på ett för honom omvälvande nytt sätt och följa det motto som han tror helhjärtat på, men som rättssystemet inte delar med honom; alla förtjänar en andra chans.

 

Även om det hittills låter så på den här recensionen så är det här huvudsakligen ingen fysiklektion. Det är i grunden ett snärtigt skrivet kriminaldrama med små inslag av absurd humor. De båda elementen kompletterar varandra mestadels bra och tonfallet är lättsamt utan att bli substanslöst. Replikerna har oftast bra sting. Djupet i karaktärerna är inte anmärkningsvärt, men för den här berättelsen passar fokuset på intrigens händelser istället för emotionellt och psykologiskt djup fint. De vetenskapliga resonemangen räcker långt för att ge filmen fascinerande komplexitet som gör att man som tittare håller intresset vid liv hela vägen till slutet.

 

Drivet i berättandet stannar sällan upp och storyns händelseutveckling är oförutsägbar. Det finns en mystik kring nedräkningen mot kollapsen som skapar spänning. Kombinationen kriminaldrama och fysisk vetenskap har aldrig gjorts på det här sättet förut i alla fall i någon film som jag har sett. Det kräver total uppmärksamhet hela tiden för att kunna njuta av den här filmen. Den tittare som är villig att ge den belönas med en originell upplevelse. Sådana får vi sannerligen inte många inom film idag.

 

Skådespelarna ger trovärdighet till sina roller. Mest glänser Cooke i en gripande prestation som en brottsling med drömmar och vilja att ta sig ur det självdestruktiva träsk som hon hamnat i. Hon får stå för scenerna som kommenterar hur svårt det är som återfallsförbrytare att bli en accepterad av samhället igen. Det griper starkt och ögonblicken där hon får bli emotionell och blotta sin karaktärs sårbara sidor är filmens mest minnesvärda. Skarsgård uppvisar karisma som gör att han stjäl varje scen som han är med i. Boyega är stabil i huvudrollen. Trion har den trovärdiga kemi som krävs för att få kriminalintrigen att engagera även om de i fysisk närvaro delar få scener.

 

Den främsta kritiken som jag har mot filmen är att den gott hade kunnat få ha längre speltid för att låta all vetenskaplig information som ges sjunka in. Alla kopplingar mellan denna information och dramat är det som filmen bygger på så när jag såg den kändes upplevelsen rörig. Med all samhällskritik på det och de känslosamma inslag som finns så känns en och en halv timme som minst en halvtimme för kort. Idag när det är dagen efter att jag såg den sjönk dock alla intryck in. Den sådde igår frön i hjärnan som nu började växa. Jag känner hur pusselbitarna faller på plats. Jag älskar när det händer och det är tyvärr alltför sällan som man får uppleva det efter att ha sett en film så den ska ha all heder för det.

 

Det här är sammanfattningsvis en djärv och väldigt sevärd blandning av olika element som underhåller, kritiserar samhället och utmanar hjärnan.