My Kid Could Paint That 2007

Det var ett dötrist producentjobb som fick regissören Amir Bar-Lev att lyfta ändan ur stolen, greppa kameran och återigen ge sig in i dokumentärfilmandet. Ett filmande som han efter framgångar med  ”Fighter” lagt på dammhyllan. Inte konstigt då att det tog flera månader att hitta ett nytt ämne att fånga på lins. Men unikt blev det. Hans senaste ”My kid could paint that” handlar om dem vi kallar underbarn, överbegåvade småungar som ger oss andra grym prestationsångest. Den skulle också kunna kallas en djupgående skildring av vårt moderna samhälle.

I centrum står Marla, fyraåringen som rörde upp enormt rabalder i hemlandet USA med sina målningar. Målningar som hon skapade genom att på måfå spruta färg på en duk och därefter kladda runt lite. Inget fel i det, de jämfördes ju trots allt med mästare som Picasso och sålde för tusentals dollar. Bara det ger en anledning att ifrågasätta det vettiga i modern konst. Att målningar som ser ut som slumpmässiga färgolyckor säljer för miljoner. Men den som tror att det här är ett enkelt porträtt av en unge med en begåvning misstar sig.

Inte utan moraliska frågetecken har regissören själv gjort sig delaktig i filmen, blivit familjen Olmsteads vän mer än en inkräktande figur. Även om hans försök att diskret observera Marla och hennes bror går i stöpet när han mer och mer dras in i deras vardagsliv, förstärker det hela ramverket för en så känslig historia. Amirs kluvenhet och osäkerhet inför det som utspelar sig är smittsam. Är Marla det underbarn som många påstår eller är det hela en bluff med två pengastinna föräldrar i bakgrunden? Med varsam hand guidas man så djupt in i ett töcken av frågor att man gärna släpper den självmant. Väntar man sig paketerade svar är ”My Kid Could Paint That” fel rulle. Det är helt enkelt upp till tittaren själv att utifrån egna premisser söka det som känns tillfredsställande. Och det är många frågor som ställs.

Vad är modern konst? Var går gränsen mellan lek och allvar? Massmedias omättliga sensationshunger. Amir har onekligen lyckats tränga bakom rubrikerna om underbarnet Marla, kanske längre än vad han själv önskade. För i sanningens namn blev hon inget annat än en massmedial produkt, även i den här dokumentären. Med begåvning visserligen men i slutändan lika använd och utsliten som ett utspottat tuggummi. Inte minst tydliggörs det av det faktum att huvudpersonen själv aldrig riktigt kommer till tals i filmen.

Det går inte att förneka att ”My Kid Could Paint That” är en fascinerande dokumentär. Även för den mest cyniske är en historia som den här, fylld med tragik svår att stänga ute. Att se hur familjen Olmstead helt ovetandes leker med elden är en sinnebild av oskuldsfullheten men när de ännu en gång ger sig in i leken efter att ha blivit... ja grillade, blir det bara dumdristigt. Kanske blev eftersmaken av Marla, exploaterad och utnyttjad, för bitter? Vem vet? Kvar bland alla mina funderingar finns en stor skopa medlidande.