Mrs. Harris Goes to Paris 2022

Drama Komedi
Storbritannien
115 MIN
Engelska
Mrs. Harris Goes to Paris poster

Synopsis

Nyinspelning av Paul Gallicos roman om en städerska i 50-talets London som förälskar sig i en klänning av Dior och satsar allt för att åka till Paris och lägga vantarna på skapelsen.
Ditt betyg
3.3 av 9 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
Mrs. Harris Goes to Paris
Biopremiär
14 oktober 2022
Språk
Engelska
Land
Storbritannien
Distributör
Universal Pictures
Åldersgräns
Barntillåten
Längd

Recensent

Annika Andersson

11 oktober 2022 | 10:00

Saga för vuxna om mode och romantik

Enkelspårig men välvillig prinsess-saga om den fattiga krigsänkan i London som sparar ihop pengar från hushållsarbete för att resa till Paris och köpa en haute couture-klänning från Christian Dior. Julfilmskänsla för den som vill drömma sig bort!
Man kan lugnt konstatera att “Mrs. Harris Goes to Paris” är helt orealistisk från början till slut. Det är en prinsess-saga baserad på Paul Gallicos novell med en medelålders protagonist, för drömmen om att bli räddad ur en grå och otillfredsställande tillvaro till en sagovärld med romanser och vackra kläder har ingenting med ålder att göra.
 
Och Mrs. Harris i Lesley Manvilles skepnad är svår att stå emot. Ada, som hon heter, är helt motsatsen till Manvilles roll i “Phantom Thread”, som också utspelar sig i haute couture-världen. Ada är genomsnäll som jultomten och löser problem lika lätt som Mary Poppins fäller upp sitt paraply. Hennes storögda “åååååh” fungerar nästan som en besvärjelse för vips så faller alla pusselbitar på plats av sig själva. Inte ens den stränga Claudine Colbert (Isabelle Huppert), modehusets överhuvud som till en början ser ner på den enkla arbetarkvinnan med cockney-dialekt kan stå emot hennes charm särskilt länge.
 
Hjältinnan Ada är alltså en krigsänka i 50-talets London som får syn på en haute couture-klänning från Christian Dior hos en av sina arbetsgivare. Hon blir genast besatt av tanken att åka till Paris och köpa en egen Dior-klänning, vare sig hon har någonstans att ha på sig den eller ej. Hon hejas på av bundsförvanten Violet (Ellen Thomas), pengar materialiseras från alla möjliga olika håll, och snart är hon på väg till Paris.
 
Där letar hon upp det legendariska modehuset House of Dior på Avenue Montaigne, hamnar på modevisning, hittar sin drömklänning, blir kompis med personalen som förutom Claudine inkluderar den snygge revisorn André (Lucas Bravo) och Diors husmodell Natasha (Alba Baptista). Med hjälp av endast sitt sunda förnuft lär hon dem dem hur man ska driva ett modehus. Hon blir även vän med den stilige Marquis de Chassagne (Lambert Wilson) som visar henne Paris.
 
Konflikterna är minimala, det finns inga hinder, hela världen tar emot Ada med öppna armar. Behållningen är densamma som vilken romantisk feelgood-rulle som helst med en snäll hjältinna som blir räddad ur sin trista misär till ett bättre liv, får uppleva sitt livs äventyr, sin dröm gå i uppfyllelse. Ödet lägger ut en röd matta för henne att glida fram på.
 
Men det är en underbar värld som presenteras! Det vackra Paris, dess imponerande byggnader, färgglada blommarknader, de välklädda parisarna (inklusive Mrs. Harris själv i oklanderliga kreationer), och alla snälla människor runtomkring som ler godmodigt, alltid redo att hjälpa vår hjältinna. Behållningen är att få drömma sig bort till den här fantastiska världen under ett par timmar, och filmen lyckas bra med att skapa en idyllisk sagovärld för vuxna.
 
Jag måste dock säga att jag inte kommer ihåg särskilt mycket av den nån dag senare. Filmen, regisserad av Anthony Fabian, är en njutning för stunden. Som sådan kan jag rekommendera den, men här finns ingenting att bita i alls, och vill man ha något mer matigt kan man nog bli mer irriterad än underhållen. Men för rätt publik, och så här inför stundande jultider, är “Mrs. Harris Goes to Paris” en välkommen klapp under granen.
| 11 oktober 2022 10:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (1)
4
Jag kapitulerade för en välgjord bagatell Det är ingen stor film som ska bevaras för eftervärlden men jag hade roligt och njöt i stort sett hela filmen. Det är en saga med många blinkningar till amerikanska 50-talsfilm. Den saknar all form av realism men står man ut med det så är det en pärla. En klädd i Diors nyskapade 50-tals klänningar, bara de kan man förlora sig i.
Läs mer
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu