Mitt hjärtas förlorade slag (2005)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
28-årige Tom är förutsedd att följa sin fars fotspår och ta över affärsverksamheten inom den brutala och korrumperade fastighetsbranschen, och lever en hård, små-kriminell tillvaro. Ett slumpartat möte med hans mors tidigare musikagent får Tom att tro att han, liksom sin mor, har möjlighet att lyckas som konsertpianist. Drömmen om ett annat, bättre liv väcks och Tom skrider målmedvetet till verket. Inför sin provspelning tar han hjälp av en kinesisk pianist som inte talar ett ord franska. Musiken blir deras enda utbyte och kommunikationsmedel. Men Toms riktiga jobb börjar göra sig påmint och snart befinner han sig i en situation som han inte kan hantera.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: MITT HJäRTAS FöRLORADE SLAG

Bra beståndsdelar, men sämre helhet

Säg remake och de flesta människor kommer förmodligen att tänka på någon av Hollywoods alla nyinspelningar av japanska rysare. För amerikanska remakes av asiatiska, men även europeiska filmer är vardagsmat, jämfört med det omvända. Men här har vi ett exempel på det senare. ”Mitt hjärtas förlorade slag” är en fransk remake av amerikanska ”Fingers” från 1978.

Tom Seyers (Romain Duris) liv framställs som föga lockande. Hans mamma, som var konsertpianist, dog för tio år sedan. Hans pappa (Niels Arestup) är aktiv i fastighetsbranschens undre värld. Tom var själv en gång en lovande talang inom pianospel, men efter sin mors död har han istället ägnat sig åt samma våldsamma aktiviteter som sin far. En dag träffar Tom, av en slump, sin mammas före detta agent som minns honom som en musikbegåvning och undrar om han inte skulle vilja ställa upp i en provspelning och därmed få chansen att åter träda in i den värld som en gång kunde erbjuda honom mycket mer än vad den nuvarande kan. Tom tackar ja till detta, men eftersom han inte rört ett piano på minst ett decennium känner han, föga förvånande, ett behov av att fräscha upp sina kunskaper och börjar därför ta lektioner av en kvinnlig kinesisk konsertpianist som inte förstår ett ord franska. Förmodligen var manusförfattarnas tanke att pianot skulle vara den enda kommunikationsmöjligheten mellan dessa två människor, och att dess musik skulle vara det som förenade två individer som var varandras totala motsats. Tanken är ju god, men framträder inte lika tydligt som det förmodligen var tänkt från början. För att återvända till redogörelsen av handlingen, givetvis fungerar det inte att spela piano på dagarna och med fysiskt våld bevaka sina intressen på bostadsmarknaden om nätterna. Utan Tom kommer till slut till en punkt, där han tvingas att välja mellan att fortsätta sitt mer eller mindre kriminella liv och att följa ett nytt spår i livet genom att välja pianot. Nu skulle det vara emot reglerna att avslöja vilket Tom väljer, men jag kan säga att dramats huvudperson gör två helt olika val i de två filmversionerna.

Om man skulle dissekera denna film och granska den bit för bit, beståndsdel för beståndsdel, skulle jag känna mig tvungen att ge filmen om kanske inte det högsta, så det näst högsta betyget. För separat är delarna bra. Skådespelarna är mycket duktiga, och ja, de lyfter fram sina spelade karaktärer på ett övertygande sätt. Manuset känns, med det tidigare nämnda undantaget, välskrivet. Och musiken bidrar till stämningen genom att skickligt växla mellan pianospel och någon ej definierad form av modern musik (så upplever jag den i alla fall, men det kan ju bero på att jag inte alls är insatt i musikens värld). Men nu skall man ju se film som en helhet och inte som ett hopplock av olika delar. Och trots att de olika komponenterna är utmärkta, är inte helheten det. Vilket beror på något ytterst subjektivt. Då jag trots filmens ambition inte blev berörd av den. Trots Toms lätt tragiska liv, engagerade jag mig inte i det. Trots sorliga människoöden, påverkades jag inte. Och trots Toms livs slitning mellan två riktningar, satt jag inte på helspänn i biosalongen, väntandes på hur det skulle sluta.

Fransk film brukar vara oerhört populär inom de finkulturella kretsarna, lägg därtill till att ”Mitt hjärtas förlorade slag” handlar om en relativt ung människa som måste ta ett avgörande livsval, plus att det är pianomusiken (läs: en genre inom den högre kulturen) och inte den så kallade moderna musiken (läs: en genre inom populärkulturen, den högre kulturens totala motsats) som erbjuder honom en räddning, och du får en film som kulturella damer (och herrar) förmodligen kommer att älska. Men alla de som inte orkar låtsas att de är eller vill vara intellektuella, gör nog bäst i att antingen hoppa över eller att vänta med denna film.

Katarina Michnik Skribent
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +

Veckans populära filmer

Visa fler