Min bror är enda barnet (2007)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Två bröder växer upp i en italiensk småstad under 60- och 70-talen.
Visa hela synopsis
Betyg
Läs recension
2.8 av 5 användare
Ingen du följer har betygsatt
Logga in så gissar vi ditt betyg
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: MIN BROR äR ENDA BARNET

I skuggan av föregångarna
Accio står i skuggan av sin populäre storebror Manricio, älskad av familjen, tjejtjusare och kommunist. För att särskilja sig går den bråkige lillbrodern med i fascistpartiet redan i barndomen vilket orsakar missämja. Brödernas relation kompliceras ytterligare när de blir kära i samma kvinna.

Italien är för oss evigt förbundet med Anita Ekbergs lustfyllda impromptudopp i Fontana di Trevi.  Landets bidrag till filmhistorien är bestående: Ettore Scola, Pasolini och legenden Fellini. Cineaster höll andan sedan inför ett filmsläpp från det stövelformade landet. Med tiden har passionen svalnat – liksom Anita Ekbergs hemland, har Italien med decenniernas gång tappat alltmer i filmisk relevans. ”Min bror är enda barnet” ändrar inte bilden av förlorad vitalitet. Det är en klassisk coming of age story som utspelar sig i en italiensk småstad under 60 och 70-talen. Den unge bråkstaken Accio revolterar mot sin familj som favoriserar den äldre brodern Manrico – en karismatisk tjejtjusare. Eftersom Manrico är kommunist bestämmer sig Accio redan som trettonåring för att gå med i landets fascistparti på rent jäkelskap. Några år senare när Accio är en ung man och hans bror håller kommunistiska brandtal på den lokala fabriken träder den söta Francesca in i brödernas hus. Hon är Manricos flickvän och nyfrälst kommunist – trots de ideologiska motsättningarna blir Accio förälskad direkt…

Det stannar dock inte där. Liksom många andra romanbaserade filmer innehåller ”Min bror är enda barnet” många vändningar. Att regissören Daniele Luchetti hade två medhjälpare vid omstöpandet till manus har inte resulterat i en snygg helhet. Problemet är att de intrigtrådar som finns drar iväg åt olika håll stämningsmässigt – Den dominerande familjehistorien om en i grunden ambivalent brödrarelation som kompliceras av att männen faller för samma tjej hamnar alltför ofta ur fokus när filmen börjar fokusera på politik och sammandrabbningarna mellan stadens fascister och kommunister. I romanen med sitt utrymme och helt andra möjligheter till fördjupning funkar det här säkert smärtfritt. Luchetti förmår dock inte att förankra alla trådarnas relevans hos åskådaren och fyller anrättningen med sega scener med smak av luft.

Elio Germanos (Accio) och Diane Fleris (Francesca) naturliga laddning och Vittorio Emanuele Propizios fascinerande tolkning av den unge Accio är det. Överhuvudtaget är filmen klart starkast när filmens italienska kärnfamilj med sina förväntningar stångas med syskonens (Accio och Manrico har en egensinnig syrra) individuella personligheter. Mest fascinerande är brödernas förhållningssätt till den andre: hatkärleken, rivaliteten och machismospelet, vilket underuttnyttjas av Luchetti som verkar känna behovet av att servera ett historiespel light. Bokens adaption till film har fött ett anemiskt barn som lider av fokusbrist. Lytet är inte alls ovanligt hos debuterande regissörer men Luchetti är gammal i gamet och visar vad han förmår i filmens vassa inledning. Varför resten går upp i rök är således ett mysterium. Resultatet är i varje fall en kliande vaghet, ett halvskissat pappersark, ett tomrum. Att filmen inte blev utvald till att tävla i filmfestivalen i Cannes fick somliga italienare att gå i taket. Men Cannes har rätt. Karaktärernas öden förblir trevande och ofullständiga och de stora gesterna uteblir konsekvent trots filmens sydländska temperament. Den alltför stora fokusen på politik krymper utrymmet för filmens egentliga hjärta och känslomässiga payoff. Det är frustrerande. Å andra sidan medför metoden att man tonar ner scener som hade kunnat bli schablonmässiga som Accios sexuella debut – den förväntade sexismen är nästan obefintlig. När ljuset tänds efter en fin avslutning har ens intresse slocknat. Inte ens hågkomsten av den medelålders fascisten Marios livfulla tillkännagivande att hans kumpaner ska bryta sig in på ett ställe med ”författare, journalister, filmfolk och en massa andra bögar” lyckas framkalla mer än ett blekt leende. Det italienska filmundret behöver en comeback. ONÖDIGT VETANDE Skådespelaren Luca Zingarettis charmerande repliker i rollen som fascisten Mario har inspirerats av regissörens samtal med några nutida fascister runtom förorterna i Rom.

Oskar Smulski Skribent
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!

Veckans populära filmer

Visa fler