Mellan väggarna 2008

Att säga att jag inte var beredd på kraften i Laurent Cantets dokudrama om en skola i Paris förorter är dagens underdrift. När jag läste pressreleasen lät det helt enkelt som en torr pekpinneviftande skolfilm, att den mer eller mindre utspelar sig helt i ett enda klassrum gjorde inte att konceptet lät mer lockande. Men jag kunde inte ha mer fel. För "Mellan väggarna" är en film som tar skolmiljön på allvar, utan att blanda in sentimentala klyschor eller konstruerade konflikter. Att filmen vann Guldpalmen i Cannes känns väldigt välförtjänt.

Här får vi följa läraren François Marin när han undervisar en högstadieklass i en förortskola strax utanför Paris. Det är en invandrartät skola och drygt hälften av eleverna i klassen har utomeuropeiskt ursprung. Här finns den temperamentsfulle Souleyman, den blyge men smarte kinesiske pojken Wei och den kaxiga Khoumba som vägrar att delta i undervisningen, bara för att nämna tre elever.

Att tala om handling i "Mellan väggarna" är nog att ta i. Men genom långa tagningar av lektioner och de diskussioner som uppstår uppenbarar sig snart ett händelseförlopp som får ödesdigra konsekvenser för klassen. Redan den första dagen hamnar Marin i konflikt med eleverna och det temat upprepas, gång på gång under terminen. De ständiga konflikterna, det eviga ifrågasättandet och de omotiverade ungdomarna är enormt frustrerande för den ambitiöse läraren. Och så en dag begår han ett misstag. Det här, i ärlighetens namn ganska blygsamma snedsteget, sätter igång en händelsekedja som hotar att förstöra det som Marin bit för bit byggt upp: elevernas förtroende.

Karaktären Marin bygger på François Begaudeaus självbiografiska bok, och i en annorlunda twist spelas han också av den äkta förlagan. Eleverna är fantastiskt nog spelade av vanliga elever från skolan där filmen spelades in. Det märks att de är amatörer, men det menar jag som en komplimang av den allra bästa sorten. De är fullständigt okonstlade och en av filmens absolut största tillgångar.

"Mellan väggarna" är befriad från påklistrade och konventionella dramatiska konstruktioner. Det här är så långt ifrån en "Döda poeters sällskap" eller en "Dangerous Minds" man kan komma. Och just därför lyckas filmen där så många andra går bet: att visa skolan som den egentligen är. Det är både skrämmande och upplyftande på en och samma gång.