Man lever bara två gånger (1967)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
När Blofeld, SPECTRES toppman, försöker starta ett kärnvapenkrig genom att kapa en rysk och en amerikansk rymdkapsel, får Agent 007 James Bond (Sean Connery) omedelbart uppdraget att förhindra den förödande katastrof kriget skulle innebära. Hans uppdrag tar honom till Japan, där konfronteras han med den ondskefulla SPECTRE-organisationen och dess djävulska ledare, Ernst Stavro Blofeld (Donald Pleasence)!
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: MAN LEVER BARA TVå GåNGER

Härligt over-the-top när 007 intar Japan
James Bond ninjar runt i Japan på jakt efter SPECTRE, som gör både världen och rymden osäkert med sina nya planer. "Man lever bara två gånger" är, onödiga passager till trots, ett innovativt och underhållande bidrag i serien.

Den femte filmen i 007-serien definierar verkligen vad som gör Bond till en egen genre. Det är inte många filmer som kommer undan med den här typen av överdriven action och grandiosa miljöer med hedern i behåll. Men "over-the-top" har å andra sidan alltid varit James Bonds främsta ledord, det blir extra tydligt i Lewis Gilberts ("Fallet Alfie") film "Man lever bara två gånger".

Eller vad sägs om att storskurken Blofeld håller sig gömd i en gammal vulkan, där han utan att någon märkt lyckas bygga en raketuppskjutningsbas och eget tunnelbanesystem? (Eloge till interiördesignern Ken Adam, guld värd för 60-talets Bondrullar, som återigen överträffat sig själv.)

Nej, trovärdighet har väl aldrig varit James Bonds grej. Och det älskar vi honom för. Det hela börjar med en jätteraket som käkar upp amerikanernas rymdkapslar, komplett med besättning och allt. Total förvirring råder, och givetvis misstänker man främste fienden ryssarna för detta vågade upptåg. Men Storbritannien är av en annan åsikt, spåren leder nämligen mot Japan, dit man givetvis skickat sin bäste agent för att undersöka läget. Där väntar som alltid kvinnor, skurkar och faror runt varje hörn.

Actionscenerna är påhittiga, snabba och explosiva, helikopterjakten och ninjaattacken på SPECTRE-basen är episka. 60-talets rymdfascination tas också tillvara, även om scifi-scenerna med dagens mått givetvis ser fåniga ut, bör det ha varit hyfsat häftigt på sin tid.

Men flera långa passage fyller inte direkt någon funktion, mer än en andningspaus mitt i all spänning. Varför måste Bond egentligen leva som ninjalärling och ta en fejkfru (med fejkbröllop och allt) bara för att kunna närma sig den misstänkta basen? Det blir inte helt uppenbart för oss som tittar. Eller varför han behöver fejka sin egen död i början, mer än att chocka publiken och kanske få till en snygg filmtitel? Visst är SPECTRE onåbara, men inte så onåbara... Som sagt, ta det hela med en nypa salt. Det är trots allt Bond vi talar om.

Bondbrudarna är inte minnesvärda, men desto mer fastnar Donald Pleasences prestation som Blofeld. Storskurken som synts ett par gånger men nu för första gången visar upp sitt ärrade ansikte. Om Blofeld, mannen som matar sina pirayor med olydiga anställda (!) inte var otäck nog hittills, blir han extra skrämmande i Pleasences tolkning och en värdig motståndare till James Bond. Dessvärre blev Pleasence alldeles för underanvänd, och kort därefter utbytt.

Det är rätt lustigt egentligen när man upptäcker vissa klassiker sådär 45 år efter att de gjordes. Man får komma ihåg att nej, det är inte Nancy Sinatra som snott en musikslinga från Robbie Williams hit "Millennium", och Blofeld är inte en exakt kopia av en viss Dr. Evil - snarare tvärtom. Tydligt blir det hur som helst vilket intryck denna tidiga Bondrulle gör på populärkulturen, än idag.

(00)7 onödiga fakta om "Man lever bara två gånger":

Manusförfattaren Roald Dahl är kanske mest känd för att ha skrivit flera populära barnböcker, som "Kalle och chokladfabriken", "Den fantastiska räven" och en tidig förlaga till "Gremlins".

Roald Dahl, som för övrigt var en nära vän till författaren Ian Fleming, kallade boken för Flemings sämsta. Enligt honom fanns det överhuvudtaget ingen handling att bygga på, varpå filmen och boken har väldigt få likheter.

Charles Gray, som spelar Dikko Henderson, återkommer i "Diamantfeber" i rollen som skurken Blofeld.

Tsai Chin, Bonds flicka i öppningsscenen, återvände nästan 40 år senare för att spela en av pokerspelarna i "Casino Royale".

Blofelds stackars kisse, uppenbart livrädd i en av slutscenerna, ska ha blivit så skrämd av alla ljudeffekter att han rymde och hittades först fyra dagar senare.

Utomhusbilden på den ryska radarstationen i början spelades in i Norge, för att fånga den rätta känslan i den nordiska vinterkylan.

Regissören och producenterna undkom döden med en hårsmån. När de letade efter inspelningsplatser i Japan, bokade de om flyget hem för att få chansen att se en ninjademonstration live. Planet de skulle ha åkt med störtade, och alla ombord dog.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!
Senaste kommentarer
Moviemaster
Ger den en 3/5. Tycker den är underhållande och Blofeld är en bra skurk, bara synd att han är med så lite och i slutet tycker jag man blir lite "cheated". Ville sett lite mer där.
Filmrullen
Näej, jag förstår inte fullt ut hur det blev en fyra till den här. Den här Bond-filmen är nästan lite fjantig. Jag är missnöjd med bägge brudarna. E.S. Blofield imponerar fortfarande, och jag har funnit ytterliggare en fördel med filmen: Sången "You only live twice". Bland de bättre sångerna jga hört från en Bondfilm. Men jag sänker ändå betyget till en tvåa.
14593
Ochså mycket bra bondfilm men svagare än goldfinger och åskbollen, 3 jamesbondbetyg.
Visa fler (12)

Veckans populära filmer

Visa fler