Kvartetten (2012)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
På Beecham House, ett pampigt hem för pensionerade musiker, har livet sin egen rytm. Men en ny gäst förändrar allt, inte minst för Cissy, Wilf och Reggie. Den nyanlända visar sig vara den excentriska operadivan Jean, tidigare gift med Reggie, som lämnade honom för en annan. Något Reggie aldrig kommit över.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: KVARTETTEN

Med hjärta och Maggie Smith
#GIFF13 - "Kvartetten" riskerar ibland att bli något av en internangelägenhet för operaälskare, men bör med sin värme och hjärtlighet ändå inte skrämma bort någon som vill se en finstämd dramakomedi med några av Englands tyngsta aktörer. Tänk "Brassed Off" (1996) fast med fyrtio år äldre skådespelare.

När sjuttiofemårige Dustin Hoffman regidebuterar i långfilmssammanhang gör han det med ett projekt där genomsnittsåldern på de fyra huvudrollsinnehavarna är dryga sjuttiotre, men där karaktärerna de spelar är ännu äldre. Pjäsen "Quartet", som av någon outgrundlig anledning sägs vara sanslöst omtyckt särskilt i Finland, utspelar sig på ett hem för pensionerade musiker. Det gäller i filmversionen också.

Där är det mesta mycket idylliskt och, skulle kanske någon bitter själ drista sig till att utbrista, puttenuttigt, på eoners avstånd från vårdkriser och Carema-skandaler. På Beecham House trotsar nämligen gamla människor stela fingerleder och begynnande demens för att förlora sig i trumpetsolon eller brista ut i spontana arior, personalen är månghövdad och kärleksfullt tålmodig, omgivningarna vykortspittoreska och dagsljuset varmt på ett icke-brittiskt vis.

Billy Connolly spelar en gammal mysig snuskhummer som flörtar skamlöst med alla kvinnliga vårdbiträden han får syn på - en mindre stroke i frontalloben har förintat hans självcensur, får vi veta. Hade det här varit en Ken Loach-film så hade denne figur varit outsägligt tragisk och sannolikt blivit polisanmäld för sexuella trakasserier, men här ler kvinnorna bara samtidigt som de hytter skojsamt strängt med pekfingret: "Du, din gamla kvinnokarl!"

Allvaret tränger sig ändå in när det visar sig att Beecham House är på väg att gå i konkurs. Bara den årliga välgörenhetskonserten kan vända på steken och rädda läget. Den regisseras efter förmåga av en odräglig gäst spelad av Michael Gambon, utspökad i extravaganta klädkreationer, men för att nämnda konsert verkligen ska kunna dra fulla hus krävs att den nyanlända, forna operadivan Jean Horton kan övertalas att vara med. Något som kan bli svårt då hon av principskäl propsar på att hon inte sjunger längre. Dessutom krossade Jean när det begav sig hjärtat på en annan huvudkaraktär, Reginald, och för att titelns kvartett ska kunna ta slutgiltig form krävs en uppgörelse med det förflutna.

Bland alla de namnkunniga brittiska skådespelare ur det äldre gardet som återfinns i "Kvartetten" skiner Maggie Smith klarast. Hon har en märklig och osviklig förmåga att övertyga en om att rollen hon spelar måste ha skrivits just för henne. Personliga favoriten Michael Gambon verkar också ha haft roligt och överlag märks det tydligt att grundmaterialet är anpassat till teaterscenen. Ett par fina insikter om åldrande, kärlek och stolthet förmedlas utan att det skär sig i tonen. Men mest handlar det alltså om Maggie Smith. Är man inte ohjälpligt begiven på brittisk operahistoria finns hos den här kvartetten en klar behållning i att se hur hon tillsammans några av den engelska filmdukens (och teaterscenens) mest slipade gamla rävar hanterar sina repliker.

Nybörjarregissören Hoffman lär knappast ha haft något större problem med personinstruktionerna. Kanske var hans upplevelse lika mysigt trevlig och smålarvigt charmig som den tilltänkta biopublikens.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
Fermen
Tack vare fantastiska skådespelare så landar betyget på en trea. Mysig film av Hoffman som gör ett bra jobb i registolen. En eloge till "kvartetten", vilka underbara skådespelare!
David Brent
Tycker Dustin Hoffman lyckades riktigt bra i sin regidebut. Han har fått till en härlig blandning av komedi och vemod som är så typiskt för britterna och resultatet är en i stora delar riktigt bra feelgood-film. 

Kul att han även låter den äldre generationen få ett gäng bra roller, det är ju knappast vardagsmat annars, i det rådande trista och otroligt fantasilösa filmklimatet. Här får man njuta av skådisar som är på yppersta nivå och som levererat stort i vissa fall, över 40-50 år! 

Det är just skådisarna som är filmens stora behållning. Michael Gambon är en personlig favorit och han får ut det mesta av sin mindre roll. Men annars är det de fyra i kvartetten som får mest utrymme och lämnar störst avtryck. Billy Connolly är lika vass och underhållande som vanligt. Tom Courtenay briljerar stort i vissa scener, detsamma gäller Pauline Collins som är mycket bra! Sedan så har ju Hoffman valt esset, Maggie Smith, att bära hans första film. Ett klokt val för det finns inte många som har större kapacitet än den remarkabla kvinnan. Hon är en levande legend som briljerar genom hela filmen. Främst i scenerna där hon berättar med sina ögon istället för med repliker. Få förunnat att klara av det, men Maggie Smith, är ju snäppet bättre än nästan alla andra. Hon borde lätt Oscarnominerats för sin insats, men istället så vann Jennifer Lawrence. Tillåt mig hånskratta! Klasskillnaden dem emellan är så stor att det är löjligt...
Filmen landar på en stark trea, för det var engagerande, underhållande och lite rörande hela vägen.
Gomer Pyle
En småputtrig och trivsam komedi. Det är Billy Connollys sexlystna karaktär som står för merparten av de skämt vi serveras. Funkar oftast bra. Connolly verkar ju vara en riktig lirare även privat. Även Gambon framkallar en del skratt med sin dryga karaktär. En trea tycker jag vi kan bjussa på här.

Veckans populära filmer

Visa fler